Andreas Gustavsson: Här är manifestet om judar som Tommy Robinson inte vill att någon ska läsa

Tommy Robinson ser bekräftad ut när han står på scenen i Tel Aviv. Kanske ett stråk av förvåning. Är det på riktigt? Händer det här verkligen? Jag, inbjuden av israeliska regeringen, hyllad som en modig sanningssägare om islamiseringens faror?

En enda person opponerar sig, skriker:

– Tommy Robinson är en rasist!

Hundratals i publiken vänder sig emot honom, spottar på honom.

Återgår sedan till den engelske högerextremistens hetsande gospel.

Hur hamnade vi här?

Robinson – som också gått under en rad andra namn: Stephen Christopher Yaxley (det är han döpt till), Andrew McMaster, Paul Harris, Wayne King, Stephen Lemmon – skolades ideologiskt under det tidiga 00-talet i gravt antisemitiska fascistpartiet BNP. 

Judiska grupper i Storbritannien har motsatt sig att Robinson välkomnas av Israels styrande parti Likud. De känner honom, de vet precis vad han står för, de har inte låtit sig duperas av att han nu aktivt utger sig för att vara judarnas och Israels bästa vän genom sin kamp mot, som han påstår, en organiserad muslimsk inbrytning i Europa.

Men ja, Israels minister för diasporan, Amichai Chikli, rullar ut röda mattan.

Tillsammans besöker de gränsen mot Gaza, bosättningar på Västbanken och högerextrema ungdomar i Tel Aviv.

– Han är en extraordinär människa, säger Chikli till The Observer om sin gäst.

Israel har metodiskt korrigerat sin linje gentemot framför allt europeiska högerradikala. Inklusive Sverigedemokraterna, trots partiets svarta pärlband av antisemitiska utfall.

I våras arrangerade regeringen stor konferens i Jerusalem. För att motverka antisemitism. Men i deltagarlistan fanns inga forskare, inga trovärdiga organisationer. Charlie Weimers (SD) var däremot på plats, tillsammans med representanter för franska Nationell samling, spanska Vox och ungerska Fidesz. Det senare är häpnadsväckande. Inget annat europeiskt parti har varit lika explicit i sin antisemitism. Det erbjöds ingen – ingen – balanserande röst. Däremot en legitimerande galamiddag med president Isaac Herzog.

Det manifest han själv publicerade 2022, men nu har försökt rensa bort. 

Israel är, under ledning av Netanyahus koalition med högerextremister, inte en pålitlig mätare för vad som är och inte är antisemitism, tvärtom har begreppet grovt missbrukats sedan 7 oktober 2023 för att misskreditera all kritik mot kriget som blev till ett folkmord. 

Netanyahus agenda är att säkra lojalt stöd för sin politik.

Det är en travesti.

Eller som Colette Avital kommenterade i Haaretz, när hon försökte definiera den avgrund som uppstår när Benjamins Netanyahus kantrande Israel söker sig mot Europas och USA:s och Latinamerikas extremhöger:

”De hävdar att de älskar Israel men de hatar judar.”

Robinson säger att han älskar Israel.

Men hatar han verkligen judar?

Det är fakta att han är sprungen ur en sådan miljö. Men nu, idag? 

Den närmaste sanningen hittar vi i det manifest han själv publicerade 2022, men nu har försökt rensa bort. Internet glömmer dock aldrig. Det finns fortfarande att läsa. 9 000 ord samlade under rubriken ”The Jewish Question”. 

Han formulerar sina åsikter med bakgrund av att den amerikanske rapparen Kanye West då kommit ut som Hitler-hyllare med faiblesse för antisemitiska konspirationsteorier.

”Som de flesta av er redan vet har jag judiska vänner, jag har arbetat med judar, jag stöder Israels rätt att existera och försvara sig, jag anser att judar har rätt att leva i sina förfäders hemland”, bedyrar Robinson.

Men.

”Vad menar Kanye egentligen när han pratar om ’judiska folket’, menar han alla judar, eller menar han en viss ideologiskt motiverad eller affärsmässigt motiverad jude?”

Sedan är det dags att ge sig på vad han kallar elefanten i rummet, eftersom Kanye West har ”öppnat dörren”, eftersom det ändå finns där i vårt ”kollektiva medvetande”. 

Robinson skriver:

”Det finns mäktiga judar som påstår sig vara sionister och som har fingrarna på maktens knappar i underhållningsindustrin, i big tech, i mainstreammedia, i musikindustrin, i Hollywood och i regeringar.”


Valt att glömma bort vem högerextremisten till sist brukar hålla skyldig för det folkutbyte som högerextremisten är övertygad om pågår.

Han fortsätter:

”I grund och botten är det drivkrafterna bakom modern västerländsk kultur, nyheter, big tech och regeringspolitik, och vem som helst som är värd sitt salt vet att politik ligger nedströms om kultur. Det är inte ’antisemitiskt’ att lyfta fram uppenbara fakta, men vi bör vara försiktiga med att övergeneralisera och därmed tvinga bort goda, rättänkande judar bort från vår sak. Jag tillämpar samma logik på muslimer som, låt oss inse det, kommer att vara fantastiska partners i vår kamp mot hbtq+-maffian och olika lobbygrupper som är inriktade på att sexualisera och förvirra barn i våra skolsystem, i media, på sociala medier och för ’underhållning’.”

Hans slutsats, om någon, är att det finns dåliga judar som ”hatar vita, vill att de ska fördrivas eller bli bortavlade”. Det finns också bra judar. Som är raka motsatsen. Rasister, som Robinson själv.

En extraordinär människa, tycker israeliska ministern.

Som för stunden valt att glömma bort vem högerextremisten till sist brukar hålla skyldig för det folkutbyte som högerextremisten är övertygad om pågår, orkestrerat i en global konspiration, beordrat av…