BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det talas om att de svenska värderingarna är ömsom viktiga, ömsom hotade, för det bästa sättet att framställa någonting som omistligt är ju att säga att det på något sätt är utsatt för fara.
Men det är svårt att förstå vad detta egentligen ska betyda. Vad vore dessa värderingar utan prefixet svenska? Om en politiker bara pratade om exakt samma grejer fast inte benämnde dessa som hemmahörande i Sverige skulle de inte gå att säga. Det nationalistiska innehållet är bärande för att det inte ska låta som någon i talarstolen bara häver ur sig lite ord på måfå. Det svenska antas vara någonting som de flesta begriper eller delar, som inte behöver presenteras.
Värderingar som politiskt begrepp är på samma gång svårbegripligt som logiskt i en högervriden tid, en tid där rop om Hotet mot samhället kommer kontinuerligt men i olika förpackningar. Det är inte längre politik, det är postpolitik.
Postpolitik är ett begrepp som används för att beskriva ideologiernas död i samband med Sovjets fall, slutet för socialismen och den liberala demokratin som det enda möjliga samhällsalternativet. Eller uttryckt med vissa borgerliga politikers idol Margret Thatchers ord: there is no alternative.
Postpolitiken är det tillstånd då politik i brist på eller på grund av rädsla för ideologier istället blir ”sunt förnuft” och självklarheter. ”Svenska värderingar” blir en slogan för en politik utan konflikter, visioner eller ens ett uns av vilja att förändra samhället. En politik som mest syftar till att marknadsföra olika partier och maximera väljarsiffrorna.
Politikerna verkar göra sitt bästa för att säga uppseendeväckande saker för att få uppmärksamhet. Ebba Thor Busch vet förmodligen att hennes förslag om att folk ska jobba gratis om de har försörjningsstöd aldrig kommer gå igenom, men vill profilera sig och sitt parti. SD säger att de vill skicka ut folkdanslag i förorten. Självklart har de inte massa spelemän i beredskap, det är bara ord. Upprörande ord förvisso, skapade för att någon ska skriva om det (ja, jag gick på den lätta).
Att säga att man vill slå vakt om värderingar är att säga att man i själva verket inte vill förändra någonting utan hålla fast vid det som en gång har varit. En bakåtblickande politik. Frågan är bara vad dessa värderingar ska sägas vara, vilka som bär dem och vem som bestämmer att just de värderingarna är goda.
Man kan tänka sig att talet om svenska värderingar är ett utryck för en slags nationalism, att vilja slå vakt om den egna nationen, att framställa nationen som hotad och därmed värd att bevara. I allra högsta grad framstår det som att värderingssnacket är något slags sätt att försöka skapa konsensus och enhet (för vissa såklart, på bekostnad av andra).
Men det visar också på hur partipolitiken är helt utan färg och ryggrad. En politik som är som ett tuggummi som tappar smaken alldeles för snabbt, en besvikelse och väldigt långtråkig.
