”Vi kan tyvärr inte erbjuda den tjänsten”. Rösten talar lent som en hotellreceptionist. Men jag försöker inte beställa en rom&cola från baren. Jag är på jobbet och har fått svar på en DT-undersökning. Svaret är oroande och oväntat; någon form av bukkatastrof hos en patient där det verkar helt osannolikt. Om detta stämmer, tänker jag, är patienten förmodligen redan död. Jag behöver absolut tala med den radiolog som skrivit utlåtandet. Något har blivit fel.
Det är då jag hamnar hos den lena rösten. Det visar sig att mitt sjukhus, som nyligen invigde nya glassiga lokaler med de spjutspetsigaste av maskiner, inte har kapacitet att granska de egna undersökningarna. Istället köper man tjänsten från en ”extern leverantör”. Rösten sitter i Barcelona, och den förklarar att företaget tyvärr inte för närvarande erbjuder tjänsten att tala direkt med specialisten. Receptionisten kan dock skapa ett ärende och återkomma (det gör hon inte).
Företagets hemsida ser lite grand ut som en Ving-katalog. Redan på förstasidan lockas med bemanningsuppdrag i utlandet, där man ”slipper bli störd av möten och kringarbete ” (eller av sådana som mig, antar jag). Foto på paradisstrand på Bali. Peppiga utrop som ”Life is short. Work somewhere awesome”. Jag kan inte låta blir att fråga rösten om radiologen sitter på Bali. Det får hon inte lov att berätta, tyvärr. Att telefonledes bollas mellan Bali och Barcelona och upptäcka att jag som läkare förlorat det helt grundläggande verktyget att diskutera med radiologen var häpnadsväckande. Att skattebetalarna tvingas pröjsa mer för en klart försämrad service och att någon rekryterar de nyblivna specialister som vårt sjukhus utbildat i fem år – vilket såklart kräver en mängd ”störande möten och kringarbete” – och sedan hyr ut dem till oss med en rejäl vinst driver förmodligen fler än mig till vansinne.
Det här är förstås inte det värsta som hänt inom sjukvården i sommar. Nyheter om uppskjutna canceroperationer och psykiskt sjuka som hemskrivs på grund av vårdplatsbrist och skadar sig själva eller andra, är så vanliga att kvällstidningarna har tagit fram särskilda vinjetter för dem. Följdriktigt anger väljarna sjukvården som en viktig valfråga, den viktigaste rentav enligt vissa mätningar. Men det hjälper inte att sjukvården är stekhet när regionvalet är iskallt. Statsvetare kallar ibland regionvalet för det glömda valet.
Skrämmande få vet vem som styr sjukvården. I en Novus-undersökning från i våras trodde 41 procent att riksdagen styr, 11 procent att det är kommunerna och bara 47 procent svarade korrekt att det är regionerna. Det var också strax under hälften av de tillfrågade som kunde ange vilka partier som styr i den egna regionen. Och bara 17 procent kunde namnge en aktiv politiker i den egna regionen.
Sjukvårdens kris är mångfacetterad. Underfinansiering, bristande effektivitet och strukturella faktorer spelar alla roll, men det är också uppenbart att det finns regioner där det politiska styret har varit så investerade i privatiseringsideologi att de inte agerat med den offentliga sjukvårdens bästa för ögonen. Utöver objektiva svårigheter och inkompetens finns det skäl att anta att det funnits någon grad av ideologiskt motiverat sabotage i sjukvårdens styrning. Om detta existerar knappt någon debatt. Medieskugga och okunskap gör att dessa politiker nästan helt slipper granskning och sätter därmed röstandets själva orsak-verkan-mekanism nästan helt ur spel avseende sjukvården. •
