Annat är det i Sverige.
Här är det offren som står åtalade. Ett flertal kvinnor som gick ut under metoo och vittnade om sexuella övergrepp har dömts för förtal. De allra flesta når inte medierna – överlevarna är till skillnad från i USA, tysta och hukar bakom låsta konton, med ett par undantag. Flera av dem har dömts för att ha vittnat i slutna grupper eller utan att ha nämnt förövaren. I ett fall dömdes en kvinna för att man kunde ”lista ut” vem hon syftade på.
Samtidigt som Weinstein fick sin dom i New York, pågick ett annat mål i Solna tingsrätt.
Den som anklagar: en av våra mest kända komiker, Soran Ismail. Prisad för sitt arbete för mänskliga rättigheter av FN-förbundet, Läkerol och Teskedsorden. Ledord: ”Tolerans och öppenhet”.
Den anklagade: En ung kvinna från en liten stad utanför Borås.
Enligt det material som ligger till grund för den nerlagda förundersökningen mot Ismail, var hon 18 år och bodde hemma hos sina föräldrar när hon fick kontakt med komikern på Snapchat. Han var då 28. I början var det en typisk fanrelation, hon kommenterade när han lade upp roliga kattklipp, och han började kommentera hennes. Att hon gick i gymnasiet framgick tydligt av hennes konto. Plötsligt skriver han till henne att han är i Göteborg på ett jobb, och vill hon ses på middag? Hon blir överväldigad, det var ”så jävla häftigt” att hennes idol ville träffa henne! Under middagen beskriver hon honom som snäll och intresserad. Efter middagen frågar han om hon vill följa med till hans hotellrum. Fortfarande kan hon inte tro att han gillar henne – hon är ju varken känd eller har utmärkt sig på något sätt – och hon beskriver den första kvällen som fin. Men efter det börjar hans meddelanden förändras i tonen. De blir obehagliga, och påträngande.
Efter att hon flyttat till Stockholm för att gå en utbildning börjar han kräva att hon ska komma hem till honom. Småpratet är borta. Så fort hon kommer innanför dörren beordrar han henne att göra diverse sexuella saker, hävdar hon. Och när hon inte vill säger han ”du får 1 000 kronor”, berättar kvinnan. Efteråt ser hon att han swishat pengar. Men trots att swishloggarna är kvar väcks inget åtal, och Ismail döms heller aldrig.
Han nekar själv kategoriskt till att ha utfört några brottsliga handlingar.
När hon till slut bryter sig loss beskriver hon att han hotar henne med att hon ska råka ut för saker om hon berättar.
Vilket också har skett: nu står hon åtalad. Att en komiker ringer polis för att få hjälp att tysta någon är ju i sig en komisk scen, men jag har tre frågor.
1. Hur kommer det sig att USA och Sverige hanterar denna gigantiska samhällsfråga på så olika sätt? Varför tas sexualbrott på allvar där, medan anmälningar rutinmässigt läggs ner här? Stora resurser har lagts ner på polisarbetet i USA, medan det här verkar tas med en axelryckning: Ismail blev exempelvis inte delgiven förrän fem månader efter anmälan. Kan det vara för att den svenska jämställdhetsmodellen utgår från att män och kvinnor vill vara jämställda, och därför blir övergrepp en blind fläck – medan det amerikanska samhället är betydligt mer fokuserat på brott och straff? Vårt reformarbete riktar in sig på delat ansvar, individualiserad föräldraförsäkring – det eviga skapandet av den ”nye mannen”, och finns det våldtäktsmän, så kan de också reformeras! I USA är sexualbrott inte enbart en fråga om jämställdhetsarbete – utan just om kriminalfall, och som sådana tas de på största allvar. Och ingen skulle få för sig att åtala DeRogatis, Hannibal Burress eller Asante McGee för deras texter.
2. Hur kommer det sig att medierna slutat rapportera om frågan? Det har blivit ett himla hysch-hysch plötsligt. Inte förrän Ismail själv gick ut och gjorde en intervju i Svenska Dagbladet började medierna göra sitt jobb. Det är helt otänkbart att Weinsteins rättegång skulle tystats ner i USA. Är det inte ett samhällsintresse att en känd artist polisanmäler en ung kvinna han haft en relation med – oavsett vad man tror i skuldfrågan? Vi kunde diskutera kändisskap, nätporrens konsekvenser, kvinnosyn – men en tragedi går förbi oss utan att vi tittar.
3. Ni som anser att det blir ”allmän anarki” om man får ”säga vad som helst om vem som helst”. Har ni någonsin funderat på vad priset för tystnad är? Låt mig ge er ett exempel. Vad tror ni hade hänt om Kim Wall, när hon gjorde research om Peter Madsen på nätet, hade hittat ett enda inlägg som vittnade om vem han var?
