Det är ingen överdrift att påstå att USA grundades på liken av en mördad ursprungsbefolkning och av en totalt utsugen slavklass. Flera av the Founding Fathers, som skrev ner de berömda författningsorden om var och ens rätt till frihet, var slavägare.

Slaveriet har lämnat outplånliga spår i det amerikanska samhället och medvetandet. Där ligger roten till den rasism som landet brottas med. Slaveri har dock funnits i tusentals år. Även i Afrika existerade en gång inhemska slavsamhällen och Europas livegna bönder hade en gång i tiden levnadsomständigheter som inte avvek så väldigt mycket från exempelvis slaveriet i den amerikanska södern.   

I början av artonhundratalet förbjöds slavhandeln i land efter land. Den som tror att orsaken var en ny humanistisk läggning hos de styrande skikten i England, Frankrike eller USA har fel. Det var i grunden slavupproren som ledde till slavhandelns slut. Det mest berömda exemplet är Haiti. Inspirerade av franska revolutionen startade förrymda slavar ett framgångsrikt uppror och landet kunde utropa sig som självständigt. Det otroliga är att det ledde till att franska staten avkrävde Haitis styre ekonomisk kompensation – för alla förluster som de franska slavägarna lidit – annars skulle denna första svarta republik invaderas.

Tomas Piketty, den franske ekonomen, skriver iskallt om detta häpnadsväckande förlopp i sin senaste bok (som snart kommer på svenska under titeln Kapital och ideologi). Det skadestånd som Haiti tvangs betala uppgick till fantasisummor, 150 miljoner guldfrancs fastställdes summan till 1825, vilket motsvarade över trehundra procent av Haitis dåvarande nationalinkomst. Denna skuld betalade det fattiga Haiti av på ända till – 1947! Piketty konstaterar att frågan aldrig ens ställdes om det inte borde vara slavarna som borde få kompensation för sitt lidande. Nej, det var slavägarna som skulle kompenseras. Ett förslag var rentav att de slavar som sluppit ur slaveriet själva skulle betala av det där skadeståndet genom arbete.

Samma tongångar fanns i England. Där kompenserades slavägarna med otroliga summor för sina kapitalförluster.

I USA sörjde plantageägarna inte så mycket att slavimporten från Afrika förbjöds. De märkte nämligen att de slavar de redan hade reproducerade sig själva och födde barn och att det var mer lönsamt än att transportera slavar över Atlanten, där så många ändå dog under överfarten.  

Varje gång jag läser siffror över slaveriet blir jag lika chockad, trots att ingenting av det är obekant. Men det är svårt att inte komma förbi de enorma skuggor av förtryck och uppdelningar av människor efter hudfärg som denna institution lämnat efter sig. När Georg Floyd trycktes till döds mot gatan och inte längre kunde andas, då var den fasansfulla tyngden av detta arv närvarande i brutaliteten.

Det som gav det amerikanska slaveriet en så enastående brutal och långvarig effekt, var antagligen att det inte bara byggde på utsugning av svarta. Historikern Nancy Isenberg har i en bok, White trash. The 400-year untold history of class in America, visat hur det amerikanska samhället redan från början importerade ett brittiskt klassystem som fick förödande följder. I England ville överheten bli av med vad man kallade waste people – luffare, tiggare, brottslingar, ex-soldater, föräldralösa barn – och den nya amerikanska kolonin sågs som en avstjälpningsplats för skräpet på samhällets botten. Dessa skräpmänniskor, upplockade i skumkvarteren i London, fick skriva på långa slavliknande kontrakt som tjänare (utan lön) och skeppades därefter över Atlanten. (Piketty påpekar i förbigående att i svensk lag till slutet av artonhundratalet kunde alla som saknade arbete gripas av polis och dömas till tvångsarbete). När kontraktstjänarna dog kunde deras barn säljas och köpas.

Fattiga vita drog sig snart fram som arrendatorer, men hade svårt att konkurrera med de plantageägare som roffat åt sig den bästa marken och använde sig av billig slavarbetskraft. På slavplantagerna dök det ofta upp fattiga vita som tiggde och föraktades av de svarta – och därmed ställdes två fattiga och förtryckta grupper mot varandra: Svarta slavar och utfattiga vita. Isenberg ser mycket av det amerikanska slaveriets karaktär som ”en logisk följd” av det klassystem som britterna införde.

Mycket av låsningen i den amerikanska oförmågan att göra upp med arvet från slaveriet finns nog just där: att fattiga vita och slavar kom att ställas mot varandra. Jag tror att det är därför som rasismen måste bekämpas också med klassutjämning och klassanalys.

Slaveriet var ett nödvändigt ont – men bara för utsugarna. Inte för någon annan.