Annie Croona: Släng inte igen dörren på de som äntligen har vaknat

I klimatfrågan är skam konstant föremål för diskussion. Flygskam, till exempel: fungerar det? Ja, säger jag, även om det inte är så enkelt. 

Det jag menar är att känslan av flygskam kan leda till att man börjar leta efter ett alternativt färdmedel, och i förlängningen: börjar kräva förändring.

Om alla vill flyga, varför skulle regeringen satsa på tåg? I en perfekt värld hade politikerna förstås visat vägen och gjort det oavsett, men i den här världen styr människors efterfrågan – och därför måste vi visa makthavarna vad vi vill ha. 

Ponera att en person som tidigare obekymrat flugit kors och tvärs plötsligt börjar känna av den där flygskammen och bestämmer sig för att sluta flyga. De förändrade normerna har gjort att personen i fråga känt sig nödgad att ställa om, att börja efterfråga något annat. 

Det är en vinst, ett nödvändigt steg på vägen mot en bredare uppslutning. Jag har svårt att tro att en sådan förändring skulle tas emot negativt av klimatengagerade som länge varit flygfria och kampanjat för satsningar på tåg, och så vidare.

Men när vi nu ser hur allt fler – även de som aldrig yppat ett ord om krig och kriser – höjer rösten för människorna i Gaza, mot Israels dödande av civila, tycks många ha svårt att se det som en seger. I stället för ”äntligen” hör vi ”det är för sent”. Ska de alltså inte börja fördöma folkmordet? Är det inte precis det vi bett om?

Jag förstår förstås ilskan och sorgen över att uppvaknandet har dröjt så länge. Och självklart får – ska! – man kritisera makthavare som tar ställning först när det är riskfritt. Maria Malmer Stenergard (M) har varit plågsamt feg i den här frågan, och historien kommer att döma henne – och alla andra som vägrat agera tidigare.

När skiftet väl kommer måste vi omfamna det, hur berättigad vår ilska och vår besvikelse än är.

Och självklart hade jag också velat se ett större mod från människor långt tidigare än så här. Jag kan inte nog betona hur mycket jag sörjer de liv som förlorats. 

Men när skiftet väl kommer måste vi omfamna det, hur berättigad vår ilska och vår besvikelse än är.

Som metod för att förändra normer kan skam ge effekt. Men effekten vi söker är ju i regel att få fler människor att gå med i vår kamp. När de som tvekat till slut kliver över tröskeln kan vi inte svara dem med att smälla igen dörren. Vi kan inte bemöta nykomlingar med skam.

Får man känna sig arg över yrvakenheten? Det är klart att man får. Något annat vore närmast konstigt.

Att få föreläsningar av nyfrälsta i sin egen hjärtefråga är fruktansvärt irriterande. Att se människor som högljutt kritiserat Palestinademonstranter plötsligt säga att Israels folkmord måste upphöra är så klart förvirrande och frustrerande, och de får såklart gärna visa ödmjukhet, allra helst be om ursäkt. 

Men ändå: det här – skiftet – är det stora delmålet på vägen mot det som måste ske: att folkmordet upphör. 

Uppvaknandet. Höjda röster. Människor som vågar ändra sig. En bredare uppslutning som politikerna inte kan ignorera.

Jag vet hur svårt det är att inte smälla igen dörren, men jag ber er att försöka. Hjälp folk över den där tröskeln, den de haft så svårt att ta sig över. Det är ju så vi vinner: genom att bjuda in – inte genom att stänga ute.

Om man går längst fram måste man se till att få med sig de som går längst bak. För vi kan trots allt inte ändra det förflutna – men framtiden kan vi påverka. 

Välkomna nykomlingarna. Ge dem ett plakat. Nästa gång kanske de går längst fram i ledet.