I förra veckan kom LO:s årliga jämställdhetsbarometer. Den visar att bara 44 procent av landets arbetarkvinnor har en fast anställning på heltid.
Ta in det.
Knappt än hälften av alla de kvinnor som får det här landet att rulla har alltså antingen ett deltidsjobb eller en anställning som kan upphöra – eller båda delarna.
När barnens galonbyxor går sönder eller om det råkar vara flera barnkalas samma månad så spricker budgeten. För att inte tala om ifall det kommer en tandläkarräkning eller om bilen behöver lagas. Dessutom lever samma människor i en ständig oro över framtiden. Vad händer när vikariatet löper ut? Kommer provanställningen upphöra? Går det att få fler timmar om man tar jobb i ännu en butik?
Vi kan inte ha det så här. Vi kan inte utsätta människor för den djupa oro som låg lön, deltidsjobb och otrygg anställning leder till. Det stressar sönder människor och det leder ofrånkomligt till att de riskerar att fastna i fattigdomsfällan.
Det är helt oanständigt att vanliga människor i det här landet inte ska kunna försörja sig och sina barn på sitt arbete.
Som tur är går det att förändra.
För det första måste vi röja upp i träsket av osäkra anställningar. Det får vara slut på High Chaparral på svensk arbetsmarknad. Grunden för varje jobb ska vara fast anställning på heltid. Naturligtvis ska det vara möjligt att ta tjänstledigt eller vara föräldraledig, och självklart ska man då kunna ta in en vikarie under den tiden. Men otyg som allmän visstid, sms-anställningar och krav på F-skattsedel för den som utför ett helt vanligt jobb måste upphöra. Och lika självklart ska den som under en tid i livet vill gå ner i arbetstid för att hen har små barn eller vill plugga på deltid kunna göra det, men frivilligt och med sin heltid som grund.
För det andra måste vi stoppa lönespridningen. Allt sedan 1980 har den ekonomiska ojämlikheten i Sverige ökat. För varje avtalsrörelse där lågavlönade ställer helt rimlig krav på att få större del av vinsten så lyckas högavlönade ändå bättre. Trenden måste vändas. Det är dags att prioritera bussförare, frisörer, hotellstäderskor, skolmåltidsbiträden och alla andra som fått stå tillbaka. Jämlikheten måste öka, och det måste synas i lönekuvertet.
För det tredje måste man kunna jobba heltid. Flera kommuners försök med att erbjuda sina medarbetare att gå upp i tjänstgöringsgrad har gett effekt, men inte fullt ut. Allt för många tackar nej, inte sällan för att de helt enkelt inte skulle orka jobba 40 timmar varje vecka. Undersköterskan med tunga lyft betalar alltså själva den lägre arbetstid hon måste ha för att klara jobbet. Trots att samhället har utvecklats och effektiviserats har den lagstadgade normalarbetstiden varit den samma i mer än 50 år.
I veckan hade fackförbundet Kommunal kongress. 350 ombud samlades på Svenska mässan i Göteborg för att besluta om förbundets framtid. Ett av besluten var att Kommunal ska driva frågan om arbetstidsförkortning som en politisk fråga, inte bara i förhandling med arbetsgivaren. Bra, tycker jag. Det är dags att ta ännu ett steg.
För mig handlar arbetstidsförkortning inte om något ”dela på jobben”. För att lösa arbetslösheten krävs en ekonomisk stimulanspolitik. Arbetstidsförkortning är en klassisk välfärdsreform. Lagstadgad 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön, som är Kommunals kongressbeslut, skulle ge mer tid för livet utanför arbetslivet.
Tillsammans med upprensning av anställningsformer och jämlikare inkomster skulle Sverige stå starkare rustat för framtiden, och färre kvinnor och barn skulle riskera fattigdom.
