SD:s framfart måste stoppas. Och Socialdemokraterna sitter fortfarande på en unik position i svensk politik för att göra det. Som regeringsparti och som ett parti som ska stå för solidaritet och en stark välfärd. Så partiet gör helt rätt i att ha krismöte. Och partisekreterare Lena Rådström Baastad gör rätt i vara självkritisk.
”Vi måste driva vår politik tydligare”, säger hon. ”Fixa välfärden”. Och kanske det viktigaste: ”Det har uppfattats som om Januariavtalet har varit vårt enda mål och att våra samarbetspartier fått väldigt stort utrymme att sätta bilden av vad de vill men också av vad vi vill.”
Inför valet lät det nästan tvärtom när jag intervjuade henne om den valstrategi som hon och valgeneralen John Zanchi tagit fram. Då sa hon att ”ett parti måste hela tiden klara av att ompröva sin politik utifrån dagens utmaningar” och att S inte kan ”kliva in i en valrörelse med ett önsketänkande om vad vi skulle vilja att den handlade om” apropå de många utspelen om åtstramningar i migrationspolitiken och hårdare tag. S försökte anpassa sig efter SD:s politik. Det visade sig vara ett ödesdigert val.
Inför valet flirtade Rådström Baastad också öppet med Centerpartiet, trots att C lanserade de högsta skattesänkningarna av alla partier. Nu sitter S fast i ett avtal som sänker skatten för de rika till och med mer än vad Alliansen gjorde under sin regeringstid.
Ja, det är verkligen kris.
Kommunerna går på knäna. Det sparas på skolan och sjukvården. Arbetsförmedlingen har kastats in i en privatiseringshysteri som lämnar både arbetssökande och arbetsgivare utan hjälp. Det är dags att göra annorlunda. Det är dags att prata om något annat än migrationen. Det är inte sant att det är den enda frågan som väljarna ”känt igen sig i”.
Mitt förslag. Gör som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.
Vi är många som har sett Labours valfilm som har snurrat runt i sociala medier de senaste veckorna. Den där arga medborgare har samlats till ett möte för att fråga varför skolan och sjukvården inte fungerar och varför det inte finns några bostäder och politikern på scenen pekar på Ali längst bak i rummet och säger: Det är hans fel. Samtidigt som han räcker över en portfölj sprängfylld med pengar till en vd för ett stort techföretag eftersom han är en ”jobbskapare” som behöver ”skattelättnader”. Ja, det är övertydligt men sant.
Labour satsar nu på att göra tvärtom. Sluta prata om migrationen och istället lägga fram en radikal, röd (och grön) politik inför valet om ett par veckor. Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.
Labour satsar 83 miljarder pund (över 1 000 miljarder i svenska kronor) per år på investeringar i offentlig sektor. För varje pund som Boris Johnson lägger på välfärden lägger Labour 28. Och hur ska det betalas? Jo, genom höjda skatter. Bolagsskatt, förmögenhetsskatt och kapitalskatt för de rikaste.
Förslagen känns som frisk luft efter att ha varit instängd i ett alldeles för litet rum i alldeles för många år. Ja, jag vet att Labour ligger efter i opinionsmätningarna. Men vad är egentligen alternativet? Vad ska vi ha socialdemokratiska partier till om de inte driver socialdemokratiska idéer? Det finns inget egensyfte i att ha ett parti kvar som heter Socialdemokraterna om politiken är högerpolitik. Om högerpolitik är vad väljarna verkligen vill ha, ja då får det bli så. Men innan det är ett faktum är det värt att visa att det finns ett annat sätt. Att det är möjligt.
