Johan Jenny Ehrenberg: Vi vill byta politik – inte bara ministrar

En socialistisk, antirasistisk, feministisk och klimatradikal ledarsida som denna slåss såklart för en rödgrön regering nästa år. 

Vi gör det för att det är nödvändigt om vi ska bryta det nyliberala projektet som styr svensk politik idag. Men vi gör det också för att det är fullt möjligt och kan samla det stöd i form av röster som gör att bytet av en regering också handlar om att byta politik.

För det är den stora frågan idag:

Visst kan man byta regering, men kan man byta politik?

Vi vill inte se en fyrpartiregering, där centerns högerfixerade ekonomiska politik bromsar all jämlikhetspolitik och fortsätter att förstöra klimatpolitiken – genom att skogen framförallt ses som en kassako för privata ägare i stället för något som alla medborgare har rätt att delta i och råda över.  

Vi vill inte se en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna, eftersom sådana redan visat att den politik som då förhandlas fram är en ren högerpolitik. Man har gjort så sedan 1990-talet och det finns inget som pekar på att man skulle göra det annorlunda idag. 

Precis som då kommer S att peka på att de borgerliga försämrat medborgarnas ekonomi, urholkat välfärden och ökat orättvisorna och just därför kommer man att lägga förslag som kan få majoritet i riksdagen via de borgerliga.

Men man kommer inte ändra budgetpolitiken så att den tar från de som har det bra och ger till de som har det sämre. Man kommer inte återta de enorma skattesänkningar som getts till de som har det allra bäst. 

Och man kommer bygga kärnkraft för att slippa den debatten och man kommer låta alla de rasistiska invandrarfientliga påfunden från Tidö ligga kvar. De som flyr från krig och svält kommer motas bort, det sociala projektet att ge unga människor rätt till ett värdigt liv kommer fortsätta utvattnas och ersättas med ”hårdare tag” och fängelse för barn.

S har svikit sin egen reformistiska agenda ändå sen man återfick makten 1994.

Det är S som har ansvaret för de nyfattiga pernsionärerna genom förstörelsen och privatiseringen av pensionskapitalet. Det är S som vägrat driva jämlikhetsförslag som minskad arbetstid. Det är S som är ansvariga för att den borgerliga förändringen av svensk vardag aldrig motats.

Idag går de svenska maktfamiljerna Wallenberg och Douglas ut och förklarar att man kraftigt ska höja de stora bolagens styrelsearvoden. Tre miljoner kronor för ett ordförandeskap räcker inte längre. Mycket måste få mycket mer. 

Motivet sägs vara orättvisa. De svenska styrelserna tjänar mindre än internationella bolagsstyrelser. För de rika är jämlikhet alltså viktigt, så länge det handlar om att att få vara lika överbetalda som rika i andra länder. Hånleendet går inte att dölja.

Ett tryggare, mer jämlikt samhälle byggdes under decennier av motstånd mot borgarnas ideal.

För så är det. Den borgerliga makten hånler över hur samhället gjorts om utifrån de idéer som arbetarrörelsen tidigare pressade bort. Ett tryggare, mer jämlikt samhälle byggdes under decennier av motstånd mot borgarnas ideal.

När S-profilen Mikael Damberg idag ska kritisera regeringen så gör han det med fokus på att Tidöpartiernas satsningar inför valet är för expansiva och kan skapa underskott. Han försöker göra en Göran Persson genom att låna pengar till militär och kärnkraft för minst 1 300 miljarder kronor. 

Vore han det minsta radikal skulle han i stället låna till bostäder, forskning, utbildning och klimatomställning. Alltså: sådant som gör landet rikare. Han vill vinna debatten genom kritik mot motståndarna, med torftigt gnäll.

Låt oss vända på det.

Vad skulle partiledaren Magdalena Andersson kunna säga? 

Hon skulle kunna lova höjda pensioner, studielön, gratis kollektivtrafik, ett kulturprogram – typ replokal för alla unga. Hon skulle kunna lova fri träning för unga och gamla och sportsatsningar för ökad inkludering. Hon skulle kunna lova jobbgarantier för långtidsarbetslösa. 

Hon skulle kunna lägga fram en serie enkla och tydliga reformer för vardagen. Hon skulle kunna göra allt det där och ändå inte komma upp i samma summa som hon snart kommer att bygga kärnkraft för.

Så vad kommer hon att säga? Ungefär samma som M-ledaren Ulf Kristersson.

Andersson vet att utslagning och utanförskap för unga skapar kriminalitet. Hon vet att arbetslöshet är ett slöseri. Hon vet att klimatomställningen kräver stora statliga stöd till de enskilda. 

Men med en minoritetsregering kommer hon alltid kunna säga att ”till annat blev jag nödd och tvungen”. Hon kommer inte att utmana den riksdag som ska rösta om förslagen. Hon kommer administrera makten, men inte förändra den.

Det behövs alltså en rödgrön majoritet för att kunna driva en rödgrön politik. Och det handlar inte om att V är så fantastiska eller att MP har fått en radikal insikt om ekonomins drivkrafter. 

Nej, det handlar om att de här två partierna behövs för att det stora partiet inte, återigen, ska svika sina väljare och fortsätta med den nyliberala omställningen av Sverige. Och valet nästa år blir extra viktigt eftersom det handlar om att stoppa en högerextrem säl som de borgerliga själva släpat in i finrummen.

Dagens ETC är lika kritiska och granskande mot alla partier, det är tidningens jobb. Men ledarsidan har en gemensam tanke om vad som krävs för att vi ska få rödgrön politik på riktigt. 

Just nu samlar vi in förslag från läsare för att hitta de verkliga förslagen för att vrida politik rätt. Lokala, nationella och internationella frågor. 

För målet är att byta politik – inte bara ministrar.