Ledare. Roya Hakimnia.

2020-02-29 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Regeringen måste börja utreda avkriminalisering av narkotika

Vi har chansat tillräckligt med de mest utsatta människornas liv, vi har svikit anhöriga.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det var en skandalomsusad journalist vid namn Johann Hari som fick mig att förstå. Jag läste hans strålande bok om narkotikakriget, ”Att tysta skriket”, i somras, och kände skammen skölja över mig. Vad är det för omänsklig narkotikapolitik som jag av slentrian har stöttat? Sedan läste jag Magnus Lintons bok ”Knark” som länge stirrat på mig från bokhyllan. Och kände mig än mer illamående när jag fick reda att det var en, precis som jag, socialistisk läkare vid namn Nils Bejerot som grundat denna katastrofala politik. De patienter som han borde hjälpa, kriminaliserade han istället. Och jag skämdes för att jag som vårdpersonal, inte tidigare tagit strid i denna fråga om avkriminalisering av eget bruk. Och kanske till och med legalisering av cannabis, i det långa loppet. Åtminstone att undersöka dess för- och nackdelar. 

Glädjande nog proklamerades för någon vecka sedan att regeringen ska se över den svenska narkotikapolitiken. Målet med utredningen ska vara att utforma en nollvision kring narkotikarelaterade dödsfall samt undersöka om den nuvarande politiken är förenlig med ”evidens, beprövad vård och skademinimering”. Det är ett stort steg framåt. 

Men så säger Lena Hallengren (S) direkt att de inte ska utreda frågan om avkriminalisering av eget bruk. Hon är nämligen övertygad om att det leder till att fler personer kommer att missbruka. Detta är svensk narkotikapolitik i ett nötskal: byggd på magkänsla och drömmen om ett narkotikafritt samhälle. Det är fint. Men det hade varit bättre att först drömma om ett samhälle där ingen dör av droger. 

Sverige är ett av de få demokratiska länder i världen där själva bruket av narkotika är olagligt. Lagen infördes år 1988 och man tänkte att denna skulle avskräcka folk från att använda droger. Skademinimering (sprututbyte, metadonprogram) var många år därför helt inaktuellt.

Den välkände beroendeforskaren Marcus Heilig har flera gånger slagit fast att den svenska politiken inte alls har minskat antalet drogmissbrukare och pekat på att kriminalisering bara avskräcker folk från att söka vård. Samtidigt som den raserar missbrukarnas förtroende för samhället. 

Tvärtemot målet så har droganvändningen i Sverige bara ökat sedan 1988 och Sverige har därtill den näst högsta överdosdödligheten i Europa enligt drogmyndigheten EMCDDA. Cirka 600 människor dör i narkotikarelaterad död varje år, antalet stiger sedan 1970-talet. 

En stor sammanställning i den högt ansedda medicinska tidskriften The Lancet 2016 visade att en kriminalisering av narkotikaberoende leder till ökad dödlighet. Men i Sverige går vi åt motsatt håll. Förra året gjordes rekordmånga 39 000 drogtester, många tester påtvingades minderåriga. Antalet brottsanmälningar relaterade till narkotika har ökat de senaste åren. Lagföringarna för ringa narkotikabrott har sexfaldigats 1993–2013. Samtidigt har lagföringarna för narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott legat relativt stabilt under samma tidsperiod. Dödligheten har alltså samtidigt ökat. 

Avkriminalisering är förstås inte allt. Det land i Europa som har högst dödlighet (narkotikarelaterad dödlighet är egentligen en vansklig sak att jämföra då olika länder rapporterar olika) är Estland. Där är eget bruk till skillnad från Sverige avkriminaliserat, vilket påpekas i en rapport av Narkotikapolitiskt center. Men det är ju helt uppenbart att avkriminalisering måste gå hand i hand med kamp mot fattigdom och ojämlikhet och med satsningar på vården och skademinimering. Att avkriminalisering inte räcker, talar inte emot avkriminalisering (som Narkotikapolitiskt center, en organisation som består av bland andra IOGT-NTO, ungdomens Nykterhetsförbund och Föräldraföreningen mot narkotika, verkar vilja påskina). 

En annan fråga som vädjar oss att utreda avkriminalisering av eget bruk, är gängkriminaliteten och dödsskjutningarna. Det är cannabis som är den största orsaken till den dödsvåg som tog minst 40 människors liv förra året. Men frågan om avkriminalisering lyser med sin frånvaro i debatten. Hårdare straff, föräldra-ansvar, förövarnas och offrens etnicitet och annat irrelevant dominerar samtalet. Vi måste också undra vad som hade hänt om cannabis hade varit legaliserad, strikt kontrollerad av staten? Handeln beräknas uppgå till minst en halv miljard kronor. Hade vi haft dessa gäng och dessa dödsskjutningar med legaliseirng? Jag vet inte, vi vet inte, därför att ingen politiker ens vågar utreda. I riksdagen är bara Vänsterpartiet för en avkriminalisering av droger för eget bruk. 

Norge har nu tagit fram en reform som överger kriminalisering av eget bruk och fokuserar istället på vården av missbrukarna. Portugal avkriminaliserade 2001 narkotikainnehav för eget bruk, och detta verkar faktiskt ha minskat narkotikaanvändningen trots alla farhågor om det motsatta. Fler är i behandling och färre dör i överdoser. FN och WHO har uppmanat medlemsländerna att följa Portugal och avkriminalisera eget bruk och istället lägga resurser på vård och förebyggande arbete. Med sådana här siffror är det ovärdigt en demokrati att inte ens överväga denna väg. 

Vi har chansat tillräckligt med de mest utsatta människornas liv, vi har svikit anhöriga. Inför avkriminalisering av eget bruk.