Så var den igång igen, porrdebatten, efter att Tomas Hemstad hos Politism.se tyckt sig spåra vilja till kategoriskt förbud mot pornografi hos Feministiskt initiativ (Fi). Han skriver: ”Idén om att staten ska avgöra vilken porr som är våldsam eller förnedrande är knappast ny, men att den drivs av ett parti som tycks företräda en modern feminism är bedrövligt.” Helt fel väg att gå, enligt Hemstad, som vill hålla isär fantasi och samhällsvision: ”Det går inte att stigmatisera all eller viss sorts porr utan att också stigmatisera den mänskliga sexualitet som den appellerar till.” (Fi har senare svarat att målet inte är att förbjuda porr, men att begränsa spridningen.)

Debatten känns igen. Frågar du porrindustrins representanter berättar de gärna om hur deras manöverutrymme ständigt hotas av religiösa fundamentalister, radikala feminister och/eller generella moralister som gärna offrar yttrandefriheten för sin snäva sexualsyn.

Det är ett martyrskap som länge samexisterat med miljardintäkter. Porrmakare blir rika medan de gnäller. Men ett hot svävar faktiskt över denna verksamhet. I form av en latexcylinder. Ja, den alldeles vanliga ­kondomen.

Redan innan Los Angeles häromåret lagstiftade om obligatorisk kondom vid porrinspelning för att hindra spridningen av sexuellt överföra sjukdomar, reagerade branschen med först bestörtning och snart ultimatum. Den hotade att flytta sin betydande marknad – 90 procent av alla filmer spelades då in i Los Angeles, totalt omsätter porr i USA årligen motsvarande runt 50 miljarder kronor – till andra platser.

Så hur blev det? Mycket riktigt, kondomtvång fick producenterna att migrera. Till andra amerikanska städer, som Las Vegas, och till Brasilien och Östeuropa. Los Angeles är mer eller mindre död som porrstad.

Inför lagstiftandet framfördes ett batteri av argument. Att det handlade om förmyndarskap, om förnedrande kontroll, om att sabotera ett välfungerande säkerhetstänkade, om att ”kriminalisera sex mellan vuxna människor”. Nu heter det att kondom är ett arbetsmiljöproblem. Friktion, erektionshämmande med mera. Men sanningen ligger till sist i utbud och efterfrågan. Industrin vill inte ha kondom eftersom dess konsumenter tycker att kondom är avtändande.

– De verkar föredra filmer utan, säger en företrädare för porrens branschorganisation till The Guardian.

– Aktörerna har inget emot kondom, men tittarna vill slippa. Det förstör fantasin, säger Ron Jeremy, en mustaschprydd och korpulent farbror som själv spelat in fler än 1 000 porrfilmer.

Vissa producenter har prövat att retuschera bort alla kondomer i efterhand. Men det är dyrt. Billigare att flytta till platser där oskyddade inspelningar är tillåtna, där illusionen kan upprätthållas och fantasin fortleva.

Men varför har porrkonsumenten så svårt för kondomporr? Vad är skillnaden? Vad stör fantasin? Kanske att människorna tränger sig på, att det blir påtagligt att det som sker är mer än visuell stimulans för att behaga en – eller miljoner – tittare. Den som tidigare har sett anonyma kroppar, börjar se människor, individer som kan smittas av klamydia eller hiv. Fantasi snuddar vid verklighet, kanske till och med vid igenkänning.

Ungefär som när porren började pröva digital HD-teknik, med högre upplösning. Plötsligt en cellulit eller en vårta eller en rynka.

– Det värsta är irritation efter rakning, resonerade en porraktör i New York Times.

– Nu måste jag göra om mina bröst, sa en annan, vars tidigare implantat uppvisade ärrvävnad som varken regissörer eller tittare attraherades av.

Poängen? Denna enkla: Ska vi nu veva porrdebatten ytterligare ett varv, låt oss då diskutera om vi vill att fantasier ska värderas så högt, sväva oantastliga ovanför samhälleliga värderingar och verkligheter, om dessa fantasier kräver att människor inte är mer än projektionsytor.

Jag inbillar mig att det är en klok startpunkt.