Det glesnar ut i centrala Umeå. Öde butikslokaler och tomt ekande gallerior. Vad pågår? Eller borde frågan snarare ställas: Trodde verkligen någon vid sina sunda vätskor att detta inte skulle ske... seriöst?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vad vi ser är ett förutsägbart resultat av en fastlagd politik. Vi vet alla att Umeå vill växa. Till varje pris. Vägen dit följer en bekant formel med kommersialisering av det offentliga rummet och en bilfrämjande stadsplanering. Men vänta? Skönklingande löften om ett "hållbart" och "klimatsmart" Umeå har ju blivit vardagsprosa i kommunens marknadsföring, till en punkt där man sträcker sig efter utmärkelsen Europas miljöhuvudstad. Förvisso. Dessvärre skär sig de vackra miljöambitionerna missljudande mot politikens verkliga agenda, som tjänar ett annat och högre mål: Att öka bilberoendet.
Elbussar och offentligt utplacerade cykelpumpar blir till en hållbarhetens Potemkinkuliss i ett Umeå där mångfalt större resurser och politisk kraft läggs på nya bilvägar, ringleder och bilorienterade köpcentrum i stans utkanter. På behörigt avstånd från var folk bor och med följder som ett barn kan räkna ut.
Utbyggnaden av externa handelsområden tog fart i slutet av 1990-talet – samtidigt med en motsvarande utbyggnad av vägapparaten för att klara anstormningen av bilar till Strömpilen, Stora Birk (Ersboda), Klockarbäcken och senast Avion. Check. Handelsområden ute i periferin som resolut slår undan benen för annan handel och service. Många bostadsområden i Umeå har förlorat sin butik och den senaste trenden är att även centrumhandeln slås ut eller väljer att omlokalisera till Ingvar Kamprads betongutopia på Röbäcksslätten. Check. Närservicens utarmning har – surprise! – ytterligare ökat trycket på trafikapparaten och omvandlats till argument för ännu mer bilvägar och parkeringsytor. Check.
En samlad forskning visar entydigt på följderna av en bilfrämjande stadsplanering av det slag som Umeå är ett mer extremt exempel på, nämligen en kraftigt ökad biltrafik. För så ser verkligheten ut i Umeå, vars kommunledning under de senaste 20 åren har investerat hela sin politiska gärning i att öka invånarnas bilberoende. I armkrok med det lika hett åtrådda målet att "sätta fart på konsumtionen" formas politiken.
Vad mer är: Man kommer undan med det. Vi lever i en tid när en kommun framgångsrikt kan svansföra sig som grön förebild och samtidigt satsa oändligt stora resurser på att befästa en ohållbar utveckling. Så medan Hans Lindberg bokstavligen dansar loss med Ikea-chefen ute på Avion samlar en isande nordanvind styrka inne i Umeås centrum. Den levande staden, tillgänglig för andra än biltrafikanter, kämpar för sin överlevnad.
Jag upprepar. Detta är ett Aktivt Politiskt Val. Inte en påtvingad utveckling. När Umeås politiker påhejar Ikea- och Ica Maxi-etableringar i usla lägen för den icke bilburne tar man samtidigt ställning för en massiv ökning av biltrafiken och för att slå sönder drömmen om ett hållbart samhälle. Varken mer eller mindre. Ingen politiker som har medverkat till detta kan seriöst hävda att man är okunnig om dessa högst förutsägbara följder.
Det är ett medvetet val.
