”Rapport efter rapport pekar på att skolsegregationen ökar i Sverige” konstaterades det i en nyhetsartikel i DN i förra veckan. Tidigare har självaste OECD pekat på problemen med det fria skolvalet och detsamma gjorde Skolkommissionen förra året. I dagarna kunde Svenska Dagbladet berätta om att det saudiska kungahuset pumpar in pengar i en svensk friskola i Örebro (den drivs av en stiftelse) och troligen sker det på andra håll i landet också.

Den svenska skolan är ett nationellt haveri. Det håller på att utveckla sig till en av vår tids stora politiska gåtor att nästan inga partier – Vänsterpartiet undantaget – vill angripa problemets kärna: Det fria skolvalet och friskolesystemet. Till slut kan denna gåta enbart begripas som ett utslag av faktaresistens – en faktaresistens som göds av lika delar blind marknadsideologi och krassa vinstintressen.

Trots att kunniga lärare och engagerade rektorer varje dag kämpar hårt för att ge eleverna insikter och kunskaper så räcker det inte när själva det systemskifte skolvärlden utsatts för omintetgör deras ansträngningar. När Lärarnas Riksförbund frågar sina medlemmar säger en förkrossande majoritet att de helst vill förbjuda vinster i välfärden.

Historien om de systemskiften svensk skola utsatts för är lång och kan egentligen beskrivas som en serie attentat riktade mot idén om en likvärdig skola. Kommunaliseringen på nittiotalet drevs igenom av socialdemokratin, men stöddes obegripligt nog även av Vänsterpartiet, och den kastade ut skolan i en kommunal värld som inte har möjlighet att greppa någon helhet.

1992 kom den borgerliga Bildtregeringen med sin friskolereform som lade grunden för en kommande revolution enligt de riktlinjer ekonomen Milton Friedman en gång drog upp. Till en början var förändringarna ganska blygsamma. Men snart svepte de drakoniska besparingarna under nittiotalskrisen över kommunerna och lärartäthet och undervisningskvalité försämrades. Lärare gick på knäna. Därmed var det som upplagt för vinstdrivna friskolor att locka till sig de resursstarka föräldrar som oroade sig för sina barn.

Den dröm som drömdes av exempelvis Miljöpartiet om små lokala aktörer på skolområdet har ersatts av en mardröm där stora koncerner tar över. Engelska skolan är ett praktexempel. Den startades på nittiotalet av Barbara Bergström. Affärsidén var i realiteten att locka till sig barn från mer välutbildade skikt så att det blir lättare att hålla lektioner. Så få arbetarbarn som möjligt verkar vara skolans paroll.

För några år sedan sålde Barbara Bergström en stor del av sitt skolimperium till ett amerikanskt riskbolag och kammade in över 600 miljoner kronor. Fortfarande äger hon runt tjugo procent av aktierna i företaget och fick härom året åtta och en halv miljon i aktieutdelning. Och då är det skattepengar det handlar om.

Att resultaten i de svenska skolorna fallit kraftigt har säkerligen många orsaker. Pratet om flumskolan på 1970-talet är helt överdrivet. Flummet kom snarare på 90- och 00-talet när den poststrukturalism som invaderat universiteten ibland kunde mynna ut i ett betygssystem och en pedagogik för barn och unga som snarast passade bättre för doktorander på högskolenivå, vilket framkom i en serie program i Sveriges radios Studio ett i våras.

Men trots detta vansinne är det framför allt den segregation som det fria skolvalet ger upphov till som underminerar den svenska skolan. När hög- och lågpresterande skiljs åt av marknadslogiken försvinner kamrateffekterna, det vill säga den där fantastiska saken att mer högpresterande elever som sitter i samma klassrum som mindre högpresterande bidrar till att höja den allmänna nivån. Marknadslogiken har dessutom flyttat rakt in i lärarrummen, där missämjan mellan bättre avlönade förstalärare och andra inte precis förbättrar stämningen.

Att försöka reformera skolsystemet med bibehållet fritt skolval och fri etableringsrätt för friskolor har visat sig tragiskt omöjligt. Även jag hoppades för några år sedan att den omtalade nyordning som gjordes i Nyköpings kommun skulle få effekt. Där lade kommunen helt sonika ner ett antal svårt segregerade skolor och slog ihop dem till en enda stor där elever med olika klassbakgrund och etnicitet kunde blandas. Det lät lovande. Men försöket har spruckit på grund av den ”white flight” som orsakats av de friskolor i stan som nu lockar till sig medelklassungarna.

Skolan är ett nationellt haveri. Att det blivit så här kan till slut bara förklaras av ren och skär faktaresistens – kort sagt just det som ett fungerande utbildningsväsende bör förhindra.