Andreas Gustavsson: Nu kommer Israel att lära sig samma läxa som diktaturerna

Uppropet för att Israel ska respektera pressfriheten och släppa in internationella journalister i Gaza, samt för att Israel ska upphöra med riktade angrepp mot palestinska journalister, har gett upphov till debatt. 

Naturligtvis handlar den sällan om själva sakfrågan, men desto oftare om avsändarnas karaktär eller om public service eller om något annat som den gamla vanliga polariseringsautomaten kan spotta ut. 

Det hittills mest ovärdiga inlägget kom häromdagen från tidningen Fokus, där Bengt G Nilsson hävdar att kraven som ställs handlar om att ”svartmåla Israel”. Hans teori är att ingen journalist skulle våga åka till Gaza om det faktiskt vore möjligt, och om de ändå skulle våga skulle deras redaktioner aldrig låta det ske. 

Nilsson jobbade själv på stora medier under 1980-talet. Det var länge sedan. Och redan där och då var hans fantasier just fantasier. 

I alla moderna krig och konflikter har journalister tagit kalkylerade men stora risker, ibland enorma, med drivkraften att upplysa allmänheten om vad som egentligen sker, med vetskapen att politikernas och militärernas kommunikéer är något som inte passivt ska rapporteras, men som aktivt måste skingras. 

Nilsson staplar obrydd om detta sina funderingar. På sina kollegors knappt kallnade lik.

Det är inte att romantisera yrket. Det är uppdraget. Ett som många har offrat livet för att utföra. Hundratals har gjort det i Gaza (fler än tre gånger fler än i Vietnamkriget som pågick under två decennier).

Nilsson staplar obrydd om detta sina funderingar. På sina kollegors knappt kallnade lik.

”För det första, hur skulle säkerheten kunna garanteras för journalister som släpps in i Gaza? Ska de resa dit inbäddade med den israeliska armén? Eller ska de stå under Hamas beskydd? Båda alternativen känns lika omöjliga. Och vilken redaktör ska ta på sitt ansvar att skicka dit en reporter? Inga livförsäkringar gäller under sådana förhållanden. Att utländska journalister ska kunna arbeta i Gaza är bara naivt önsketänkande.”

Ja, tyvärr är det så att internationella medier tvingas köa till inbäddade pr-resor med israeliska armén, förvisso in i Gaza, men med omfattande restriktioner – som att inte få filma Gazas förstörelse från luften – och där allt material ska granskas innan det får publiceras.

Redaktörer skulle skicka reportrar, och reportrar skulle vilja åka.

Ja, det här har medier på juridisk väg försökt bestrida ända sedan 2023, men Israels högsta domstol har upprätthållit förbudet med primärt nationell säkerhet som motivering.

Ja, redaktörer skulle skicka reportrar, och reportrar skulle vilja åka, och inte ”bara gravt självmordsbenägna frilansjournalister” som Nilsson föreställer sig från sitt perspektiv av att ha absolut ingen aning om hur medier gör allt vad de kan för att bända upp Gaza, med den självklara målsättningen att bevaka direkt på plats.

Kanske är han lika snabb att avfärda CNN:s Clarissa Ward och Skys Alex Crawford som SR:s Cecilia Uddén och TV4:s Terese Cristiansson.

Nilsson tycker att uppropet är en ”propagandaploj”. 

Men det finns en mängd upprop vid det här laget. 

Jag själv skrev som chefredaktör för Dagens ETC:s räkning under ett i juni tillsammans med 200 andra, däribland AFP, CNN, Financial Times, Guardian, Haaretz, Los Angeles Times och Magnum Photos. 

Två krav:

Släpp in internationella journalister i Gaza.

Sluta döda de journalister som redan befinner sig där.

Jag antar att Nilsson skulle säga ploj om det också. 

Eller om det som kom i förrgår från fler än 100 internationella journalister, fotografer och extremt luttrade krigskorrespondenter som kräver ”omedelbar och oövervakad” access till Gaza. 

Israel har förvandlat Gaza till en historiskt unik, för evigt skamlig massgrav för journalister.

Kanske är han lika snabb att avfärda CNN:s Clarissa Ward och Skys Alex Crawford som SR:s Cecilia Uddén och TV4:s Terese Cristiansson. Kanske ignorerar han – liksom andra som gör allt för att bagatellisera det faktum att Israels kategoriska policy påminner om Assads i Syrien och juntans i Myanmar (nej, det höll inte där heller) – att undertecknarna samtidigt informerar Israel och för säkerhets skull även Hamas om att det inte finns något sätt att långsiktigt stoppa medier, för om inte tillåtelse ges nu är nästa steg att ta sig in i Gaza på alla sätt möjliga, individuellt eller koordinerat, eftersom ”sanningen i detta krig inte ska dikteras av de som kontrollerar vapnen och narrativet”.

Det är ett ultimatum.

Jag vet att ett antal medier redan har försökt bryta mot Israels blackout, alltså att hitta sätt att rapportera med egna anställda inifrån Gaza, och då inte under IDF:s kontroll. 

Jag kan berätta att Dagens ETC – med jämförelsevis begränsade resurser – har kommit nära men inte lyckats. Ännu. Vi kommer att fortsätta söka efter vägar, samarbeten, öppningar. 

Vi måste. 

Trots den uppenbara risken. 

Trots att Israel förvandlat remsan till en historiskt unik, för evigt skamlig massgrav för journalister. 

Eller just därför.