Ledare. Sven-Eric Liedman.

2019-12-09 03:00
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Piketty har rätt – Sverige är ett extremt land

En miljardär är i sig en vandrande meningslöshet. Han måste fylla alla sina nollor med någon sorts mening.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Man brukar säga att Sverige är landet lagom. Jonas Gardell talade om mellanmjölkens land. Jag skulle tvärtom vilja påstå att Sverige är ett extremt land, eller snarare ett land som går mellan extremer. Fram till för ungefär 100 år sedan var Sverige unikt ojämlikt. En stor majoritet av befolkningen var fattig och en liten minoritet grymt förmögen. Den politiska ojämlikheten var lika stor. Rösterna var viktade efter ekonomisk tyngd. En storgodsägare vägde ledigt upp en hel by.

Under decennierna efter andra världskriget avvek Sverige i motsatt riktning. Vi hade inte bara allmän och lika rösträtt – det hade många – utan vi erövrade också en ekonomisk jämlikhet utan motstycke. År 1980 nådde vi kulmen – och sedan gick vägen brant utför. Sverige är idag inte värst i klassen, men ojämlikheten ökar snabbare än i något jämförbart land. Genom alla privatiseringar har politikerna snabbat på processen. När det gäller skolan är vi ensamma i världen. Elever blir kunder, och föräldrar försöker tvinga lärarna att ge glädjebetyg – annars flyttar de sitt barn till en butik där betygen kostar mindre.

Denna besynnerliga berg- och dalbana blir jag påmind om när jag läser den franske ekonomen Thomas Pikettys nya bok ”Capital et idéologie" (Kapital och ideologi). I detta väldiga arbete på nästan 1 200 sidor tar han genomgående upp stora länder som USA, Kina, Indien, Frankrike och Tyskland, medan de små får strödda omnämnanden. Sverige är undantaget. Han skriver ganska mycket om Sverige och det just på temat extremernas land. Han häpnar över utvecklingen från 1900-talets början till 1980 och konstaterar att det visar vad en ”folklig mobilisering” kan åstadkomma.

Han är inte okunnig om vad som hänt med Sverige sedan dess men gör ingen särskild kommentar till det. Sverige följer samma väg som världen i övrigt. Denna utveckling kännetecknas enligt Piketty av en märklig kombination av ”modernitet och arkaism”. Moderniteten känner vi alla till, från självkörande bilar till ett gränslöst internet.

Men arkaismen, det gammalmodiga? Piketty ser det framför allt i den härskande synen på den privata egendomen. Egendomen betraktas idag som helig, liksom den gjorde före första världskriget. Då var ojämlikheten i världen ännu mer skriande än idag.

Men nu är vi brådstörtat på väg mot samma förfärande bråddjup.

Hur kan privat egendom omges av denna religiösa vördnad i liberala och konservativa kretsar? Piketty tror att den bottnar i en skräck för tomrummet. Pengar är ingenting annat än tomhet så snart de blir fler än vad en människa rimligen behöver. De är siffror på ett bankkonto.

En miljardär är i sig en vandrande meningslöshet. Han måste fylla alla sina nollor med någon sorts mening och griper då till en vidskeplig motivering för sin måttlösa rikedom. Allt må släpas i smutsen, bara inte den rikedom som han ser som själva sitt existensberättigande.

Piketty påminner om att brittiska kapitalister före första världskriget motiverade sin skamlösa opiumhandel i Kina med frihandeln och den privata egendomen. Dagens vakthållning kring den heliga egendomen är inte noblare.

I sin bok levererar Piketty en tes om förhållandet mellan å ena sidan kapitalismens utveckling och å andra sidan de ideologiska förändringarna. Han tillskriver människornas föreställningar om vad som kan, bör och måste göras för att få ett bättre samhälle en stor självständighet. Den ideologi som är vid makten idag måste försöka motivera de växande klyftorna i samhället.

Det är här föreställningarna i egendomens helighet står i centrum. Den har sin yttersta grund i den klassiska liberalismens tes att människan äger sig själv, sina tankar och frukterna av sitt arbete. Dilemmat som finns redan hos tankens urfader, engelsmannen John Locke för drygt 300 år sedan, ligger i hans påstående i förbigående att den suveräna individen inte bara har absolut rätt till vad han själv åstadkommit utan också till vad hans ”tjänare” (servant) ”grävt fram”. Konsekvensen måste vara att tjänaren/arbetaren inte är en fullgod individ.

Dagens försvarare av egendomstesen antyder inte ens detta. De tillskriver bara de framgångsrikaste kapitalisterna en enastående skicklighet, intelligens och ”entreprenörsanda”, detta även om de ärvt sin förmögenhet.

Vad är det då för en motideologi som Piketty vill mobilisera? Han utvecklar den inte närmare utan pekar bara på vad som enligt honom måste göras. Det gäller främst skatter. Han vill återskapa det skattesystem som inrättades efter andra världskriget, inte minst i USA, med starkt progressiva skatter även på förmögenhet, arv och fastigheter. Det skulle göra dagens arvtagarelit mer eller mindre urarva, och alla skattepengarna skulle kunna användas för att skapa ett mer rättvist samhälle.

Det låter utmärkt. Men hur kommer vi dit? Den ”folkliga mobilisering” som Piketty prisar 1900-talets Sverige för kan inte trollas fram i en handvändning. Samhällets allt djupare skuggsidor tycks idag snarare trigga igång främlingshat än vrede mot de ekonomiska orättvisorna. Klimatet och miljön, dessa ödesfrågor, har kommit i skuggan av vissa typer av kriminalitet.

Bara ett envetet, tålmodigt upplysningsarbete kan förändra situationen. Hindren är många, motståndet stort.

Men vi ger inte upp!