Jag läser på nytt Thornes klassiska artikel och tar del av pågående debatt om sexuella övergrepp i allmänhet och pedofili i synnerhet.

Maria Robsahm skriver initierat i Arbetaren om den franska debatten gällande sexuella övergrepp, som blossat upp till vad som beskrivs som ett försenat franskt #metoo. Författaren Gabriel Matzneff har i många decennier öppet talat och skrivit om sin förkärlek för sex med minderåriga, utan större reaktioner. Fram till nu, när hans tidigare offer tar plats i kulturlivet med möjlighet att ge sin version.

Sexuellt våld är som sagt inget som vare sig höger eller vänster kan friskriva sig från eller äga som politisk fråga. Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson har självfallet helt fel när han på Facebook sätter övergreppen i samband med vänsterliberalism. Men det betyder inte att ”Försvaret för förövare är ett högerprojekt”, som den missvisande och av skribenten inte själv satta rubriken påstår.

Som Robsahm mycket riktigt påpekar i artikeln återfinns förespråkarna för pedofili i Frankrike både till vänster och till höger. Hon skriver:

"När 1968-vänstern svepte över Paris kom denna acceptans att delvis kläs i nya kläder. Nu beskrevs avskaffandet av den sexuella myndighetsåldern som en del i den sexuella frigörelsen. En svag fläkt av detta ”sexualliberala tänkande” upplevde Sverige i dåvarande justitieministern Lennart Geijers sexualbrottsutredning 1976. Efter hård kritik från den svenska kvinnorörelsen, kom förslagen att avvisas fullständigt. Men i Frankrike hade kvinnorörelsen inte samma styrka som i Sverige och den urgamla ursäktande inställningen till prominenta pedofiler levde kvar."

En irriterande tendens i samtiden är försöken att pressa in frågor i fack där de inte ryms, att politiskt kidnappa eller sortera bort frågor som borde vara angelägna för alla. Att klimatkrisen inte kan lösas av marknadskrafter betyder inte att socialism är en garanti för miljöambitioner.

Sexuella övergrepp främjas av en konservativ syn på barn och kvinnor som mäns ägodelar. Nyliberal nedskärningspolitik drar undan mattan för välfärdens livsavgörande verksamheter och möjligheter till skydd, stöd och behandling för våldsutsatta. Det betyder dock inte att vänstern är fri från sexister och våldtäktsmän.

Det är så mycket tal om barns rättigheter nu att man skulle kunna förledas att tro att all avhumanisering upphört och att skydd mot övergrepp på något avgörande sätt stärkts. Så är inte fallet, även om vi har mer kunskap än någonsin, och lagstiftning som potentiellt kan ge skydd och samtidigt vidga barns handlingsutrymme finns på plats.

I sin text synliggjorde Thorne barnet som den Andra inom feminism, sociologi och annat vetenskapligt och politiskt tänkande kring barn. Simone de Beauvoir hade 40 år tidigare visat på konsekvenserna av en idétradition där kvinnor nekats full mänsklighet och i stället positionerats som den Andra, betraktas som (i bästa fall) mäns komplement. Redan på 1980-talet efterlyste Thorne även analyser av barns villkor och positioner i förhållande till klass, kön och ras.

Vi behöver dessa verktyg för att förstå varför vissa barn verkar ha svårare att få räknas som barn, och varför vissa familjer även efter separation pressas av tingsrätter att hålla ihop till varje pris – också när en förälder utsätter den andra föräldern och barn för brott – medan andra familjer splittras och hålls isär genom myndigheters och politikers till synes godtyckliga beslut.

Som Thorne påpekade blir det lätt något nedvärderande och kvalmigt sentimentalt i talet om barn som gulliga accessoarer eller husdjur, men som gärna får hålla tyst. De får synas men inte höras, när de inte utdefinieras som kaos, illegala eller som en börda, i stället för att erkännas som individer och samhällsvarelser. Så skulle det inte behöva vara. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.