Ledare. Peo Hansen.

2021-04-21 12:35
Foto: Henrik Montgomery/TT
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Pandemin skapade sunda finanser

Välfärds- och klimatmål ska inte anpassas till vare sig mål om överskott eller, som många inom vänstern nu förespråkar, ”budgetbalans över konjunkturcykeln”. Det är tvärtom budgeten som ska anpassa sig till välfärds- och klimatmålen, skriver Peo Hansen.

Hur gör staten när den spenderar svenska kronor? Jo, den krediterar bankkonton ute i ekonomin. Hushållens konton krediteras med barnbidrag, företagens konton med pengar för utförda tjänster åt staten. Hur gör staten när den tar in skatt? Jo, den debiterar bankkonton i ekonomin. Momsinbetalningar från företagens konton och olika typer av inkomster från hushållens, till exempel.

Vi kan göra det hela lite mer komplicerat också. Vi kan ställa frågan vad exakt det är som krediteras och debiteras? Jo, det är bankreserver i banksystemet. När staten spenderar krediteras bankernas bankreserver och när staten skattar debiteras bankernas bankreserver. Reserverna blir fler när staten spenderar och färre när den skattar.

Detta innebär dock inte att hushållen erhåller bankreserver på sina konton när exempelvis barnbidraget sätts in; och det innebär inte heller att hushållen använder egna bankreserver när de betalar skatt till staten. Istället erhåller hushåll och företag elektroniska insättningar på sina bankkonton när staten spenderar. Från dessa konton betalas sedan skatten in elektroniskt. Bankerna sörjer alltså för att verkställa betalningarna från och till staten.

Som sagt, bankreserverna hos bankerna reduceras när skatten betalas in. Dock minskar inte bankreserverna när hushållen exempelvis börjar spendera sina barnbidrag – med ett undantag: när barnbidraget tas ut i kontanter. Låt säga att jag handlar en tröja till min dotter för en del av barnbidraget. Jag betalar med kort. Pengar dras från mitt konto i min bank och sätts in på kontot i butikens bank. För att betalningen ska gå igenom och köpet avslutas görs en clearing mellan min och butikens bank. Denna clearing måste göras med bankreserver; min bank för över bankreserver till butikens bank. Dock förändrar detta inte den totala mängden reserver i banksystemet; den förblir konstant vid transaktioner mellan bankerna. Det är bara transaktioner mellan bankerna och staten som förändrar det totala antalet bankreserver.

Men detta är inte det viktigaste. Det viktigaste att ta fasta på är att staten spenderar genom att addera bankreserver och att den skattar genom att subtrahera bankreserver. Men var kommer då bankreserverna ifrån? Frågan är redan besvarad, men låt mig förtydliga. Bankreserverna kan bara komma från ett enda ställe: staten. Bankreserverna framställs på tre sätt: när staten spenderar, när riksbanken lånar ut bankreserver till bankerna och när Riksbanken köper statsobligationer av banker och andra finansinstitut. I det sistnämnda fallet får alltså bankerna bankreserver av staten i utbyte mot statsobligationer.

Om man lär sig detta får man på köpet något som finansministern och nära nog hela den samlade ekonomiska expertisen inte känner till (eller mörkar dom?). Och vad är då detta? Jo, det är kunskapen om att den svenska staten inte kan använda skattepengar för att finansiera sina utgifter. Den svenska staten är alltså inte inkomstberoende, vilket det neoklassiska eller nyliberala ekonomiska paradigmet felaktigt hävdar och lär ut på universiteten. Staten tar inte först in skatt för att sedan kunna spendera. Istället måste den först spendera för att överhuvudtaget kunna skatta, och då förstår vi också varför skatteintäkterna inte används eller behövs för att spendera. Som jag berättade ovan skattar ju staten genom att debitera bankreserver och för att det ska finnas några bankreserver att debitera måste alltså staten först förse bankerna med dem, vilket den gör när den spenderar. Bankerna kan låna bankreserver sinsemellan men de kan aldrig skapa nya bankreserver; det kan bara staten.

På samma sätt kan staten inte heller låna sina egna kronor. När bankerna så kallat ”lånar ut” pengar till staten och köper statsobligationer betalar bankerna med bankreserver. Men dessa reserver måste först tillhandahållas av staten, och då förstår vi varför staten omöjligt kan låna sina egna pengar. Bankerna måste ju först ha fått statens pengar från staten innan de kan växla in bankreserver mot statsobligationer.

Sedan en tid tillbaka pågår en intensiv diskussion inom vänstern om hur Sveriges välfärd ska rustas upp efter tre decennier av förfall, om den brådskande klimatomställningen, investeringar i tåg, bostäder och så vidare. Detta är en fantastiskt positiv utveckling. Dock är det väldigt frustrerande att se denna debatt ständigt köra fast i frågan om hur den nödvändiga upprustningen och omställningen ska finansieras. Vi måste låna eller höja skatten eller bådadera för att få råd, heter det, och nog måste staten ha budgetbalans över konjunkturcykeln. Hela frågeställningen är dikterad av det neoklassiska paradigmet, ett paradigm som lurat oss att tro att välfärden och folkflertalets väl skulle vara beroende av de rikas skatter och bankernas ”lån”.

Paradigmet har också lurat oss att tro att budgetöverskott hos staten är liktydigt med att befolkningen blir rikare. I själva verket är det tvärtom. Vad ett budgetöverskott hos staten visar är ju att staten skattat bort mer pengar från samhället än vad den spenderat in. Samhället har alltså blivit fattigare och detta är också en av förklararingarna till den extrema skuldsättningen hos svenska hushåll. Bankernas stora kreditgivning fungerar här som en väldigt riskabel kompensation för statens oansvariga finanspolitik. Det som statens strama finanspolitik inte förmår ombesörja, som till exepmel människors tillgång till hyreslägenheter med skäliga hyror, skapar osunda bostadsmarknader och tvingar många människor att sätta sig i skuld hos banken. Till skillnad från statens kronskuld, vilken ju inte är en riktig skuld, är privata skulder alltid riskabla. Amorteringskrav är därför inte botemedlet mot en skenande privat skuldsättning; botemedlet är att staten med kraft ger sig in i bostadsbyggandet och prissättningen av boendet.

Det finns inget politiskt i själva förklaringen till varför staten inte kan låna sina egna pengar eller använda skatt för att kunna spendera och finansiera. Den är lika apolitisk som påpekandet att jorden inte är platt. Däremot är de politiska konsekvenserna av att förstå hur staten spenderar enorma. Genast slipper vi att fastna i dividerandet kring lån, skatt och budgetbalans. Istället kan all energi nu riktas mot de viktiga och verkligt svåra frågorna. De svåra är ju inte att tillföra mer pengar till välfärden; det gör man med ett knapptryck på en dator. Det verkligt svåra är bygga verksamheter där folk får omsorg, utbildas, är trygga, får bra vård OCH i vilka många människor vill arbeta och bidra.

Välfärds- och klimatmål ska därför inte anpassas till vare sig mål om överskott eller, som många inom vänstern nu förespråkar, ”budgetbalans över konjunkturcykeln”. Det är tvärtom budgeten som ska anpassa sig till välfärds- och klimatmålen. Allt budgetarbete måste börja här; sedan låter man budgetsaldot hamna där det hamnar. I princip är det så finanspolitiken sett ut under pandemin. Budgetarna har anpassats efter pandemin, inte tvärtom. Den principen måste nu bli den nya normen för all framtida finanspolitik.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Peo Hansen 
I mars utkom hans senaste bok, ”A Modern Migration Theory: An Alternative Economic Approach to Failed EU Policy”.
Relaterade artiklar