Erik Hugander: Ödmjukhet inför oss själva och alla andra

Just nu är det ramadan, den heliga fastemånaden då rättrogna muslimer avstår från världsliga saker som att äta och dricka mellan soluppgång och solnedgång. Detta för att pröva och öva tålamodet, utveckla ödmjukheten samt fördjupa sina tankar om tron. Ramadan innebär även att man ska försöka leva rättfärdigt i största allmänhet. En tanke som far genom mitt huvud är: så dumt, så onödigt att låta bli att äta och därmed prestera sämre i skolan och på arbetet. Tänk att religion och traditioner ska få styra så mycket. 

Annat är det med mig och alla andra sekulariserade svenskar som har vuxit upp med kristna traditioner, inte låter jag mig styras av gamla traditioner och påbud, tänker jag för ett ögonblick. Men, jo nog sjutton är traditionerna nog så viktiga även för mig. För drygt en månad sedan, samlades vi kring valborgsmässoelden och lyssnade på sånger som vi aldrig hör eller vill höra annars. Härom dagen var det nationaldagen med flaggviftning och hembygdsdräkter och nästa vecka är det skolavslutning i kyrkan med psalmer vi helst inte vill vara utan.