Jag har nämligen intervjuat unga människor som bor i Malé, Maldivernas huvudstad (jag använde en lokal miljöaktivist som tolk.) Hur är vardagen där, knappt en meter över havet, med vetskapen att allt kan försvinna, slukas av vågorna?
Jag vill veta. Även för att kunna bemöta invändningar jag fick när jag senast (25/1) skrev om flygande. Många reagerade på en formulering: ”Varje flygresa du gör skadar en kvinna från ett utvecklingsland.”
De tyckte att den var överdriven, rent av kränkande mot den som ibland unnar sig en resa till breddgrader som inte mörkläggs under halva året. De upplevde den som ett ogrundat påstående, ett billigt försök att provocera.
Det var inte min avsikt. Jag ville göra kopplingen. Växthusgaser betyder störningar i klimatet. Släpper du ut stora mängder växthusgaser betyder det att dessa störningar blir mer omfattande. Vilket har konsekvenser för andra människor. Hur de kan leva sina liv, var de kan leva sina liv.
Malé är en speciell plats. Titta själv. Ett mini-Manhattan som försöker rymmas på en korallö i Indiska oceanen. Och som kommer att slukas av havet, om inte något drastiskt händer i allas vårt förhållningssätt till klimatförändringarna.
”Vi kan förlora 80 procent av våra mindre öar”, sa landets dåvarande president redan 1992. Vi visste. Men valde ändå att fortsätta, bara ännu mer kortsiktigt, svenskar flyger oftare än någonsin tidigare.
Maldiverna är ett populärt resmål, synnerligen Instagramvänligt med sitt turkosa vatten och svajande palmer. För den som vill unna sig något alldeles extra bland fler än 1 000 atoller.
”Jag pratar ofta om klimatfrågan med mina vänner. Ingen vet ju hur snabbt det kommer att gå, men vi vet att det handlar om decennier. Sedan är Maldiverna förändrat, kanske borta. Några kommer att kunna bo kvar på de största öarna. Men många måste migrera”, säger Shaahina Amiri, som arbetar med landets växande turistnäring.
”Vi behöver turisternas pengar. Men det är blandade känslor. Om de inte flög hit skulle ju Maldiverna klara sig lite längre.”
Jag tror att problemet, när vi debatterar flygande och annan klimatpåverkan, är att vi befinner oss mitt i ett globalt fenomen, så väldigt och till synes ogreppbart att det orsakar distans mellan människor.
Du läser om 200 miljoner klimatflyktingar till år 2050 och… Ja, vad ska du göra med den informationen? Det är som att läsa om mördade barn i Syrien. Vad ska du göra? Vad kan du göra?
Maktlöshet uppblandad med farhågor om att egna privilegier snart kan komma att inskränkas. Men om drabbade upphör att vara statistik? Blir just människor. Röster och ansikten.
”Jag undrar hur turister tänker som kommer hit?” säger Hassan Sala, som arbetar med båtuthyrning i Malé. ”Det ger mig ångest att öarna försvinner. Det är inte bara här jag bor. För turisterna verkar Maldiverna nästan inte vara på riktigt utan mer som Disney World. Men det här min historia. Jag vill inte överge mitt hem.”
Samtidigt, i en annan del av världen.
”Venedig, Maldiverna och Seychellerna sjunker i havet, glaciärer smälter, regnskogar skövlas och Kalifornien brinner. Passa på att besöka dessa hänförande, men klimathotade platser, innan de försvinner för gott,” skriver SvD:s helgbilaga Perfect Guide.
Samtidigt, en politiker som kallar sig själv grön. Men som vägrar flygskatt och klamrar sig fast vid biobränsle som ursäkt för att flyga minst lika mycket som i dag.
”Mitt privata resande är från början ganska minimalt med tanke på hur mycket jag jobbar”, säger Annie Lööf (C) när hon frågas ut av Svenska Dagbladet (nej, inte av Perfect Guide).
Hon gjorde tre eller fyra privata flygresor i fjol. Senast till Florida över jul. Hon har inga planer att dra ner. ”Varje människa får fatta sina beslut.” Så är det – när politiken sviker, är oförmögen att säkra framtiden.
En svensk familj som flyger till Maldiverna smälter tolv kvadratmeter is, för att använda den modell som forskare häromåret presenterade i Science (ett ton koldioxid är lika med en kvadratmeter is).
Du får besöka paradiset. Men upplevelsen sker till priset av att du dränker det. I slutet av 00-talet ville Maldivernas politiker köpa land av någon annan nation för att kunna evakuera befolkningen.
Sedan svängde man till att vilja skydda sig med avancerad ingenjörskonst, som att förflytta sand till vissa prioriterade öar medan andra lämnas till havet – eller hyrs ut till Saudiarabien.
I dag har fokus skiftat till att vilja göra massiva satsningar på turism. 1,3 miljoner besökare ska öka till tio miljoner. Antalet flygresor kommer att öka med motsvarande mängd.
Det är inte logiskt. Det är uppgivenhet.
2100 kan 75 procent av landet befinna sig under vatten.
Klimatsolidaritet. Ja, det är ett trist begrepp. Den gnälliga kommentaren när du drömmer om frihet och tillgänglighet. Den osvängiga refrängen i sången som Grön ungdom sjunger på sin kongressfest. Men jag vet faktiskt inte om det finns något mer passande.
Klimatsolidaritet, det är ju vad det handlar om. Att vi väger beslut mot en slags grundläggande och gränsöverskridande gemenskap. Att vi förstår att konsumtion – som att flyga till Maldiverna – har konsekvenser. Att vi slutar att förstöra andras liv. Nej, det är inte så sexigt. Men hotande klimatkatastrof är heller inte sexigt. Alls.
