Det är sant att en sådan rasism också existerar, men ännu mer sant att de folkpartister som går ut med en stor artikel på DN Debatt rätt mycket låter som sverigedemokrater brukar göra när de varnar för svenskhatet, som om det vore det stora problemet.

Att klaga på liberaler har i vänsterkretsar blivit något av en folksport på senare år och ibland är det berättigat men inte alltid. Liberalismen som tankefigur bidrog historiskt med en idé om individens autonomi och jag brukar alltid hävda att en god socialist har upptagit detta enorma framsteg i sitt eget tänkande, men sedan gått vidare. De tidiga liberalerna var fantastiska motståndskämpar mot överhet, aristokrati och feodalism. De kunde heta Mary Wollstonecraft, Thomas Paine eller John Stuart Mill. Den som läser ekonomen, eller snarare moralfilosofen Adam Smiths böcker hittar något annat än en inskränkt folkpartist: en tänkare som tror på det solidariska hos människan och fruktar storbolagens kollektiva handlande. John Stuart Mill blev med tiden mer eller mindre socialist, just därför att han tog sin liberalism på allvar.

Klassisk liberalism vände sig i sina bästa stunder mot överhet och privilegiesamhälle och det är därför som den så kallade socialliberalismen under efterkrigstiden så självklart kunde delta i bygget av den generella välfärdsstaten, ofta under liberalen Karl Poppers slagord Social ingenjörskonst.

Därefter inträffar något märkligt. Under loppet av 1970- och 80-talen kliver en ny form av liberalism ut på världsarenan. Den är fortfarande individualistisk, men nu har den fått en helt annan fiende än överhet och överklass: Den definierar sig mot och angriper med våldsam kraft den moderna välfärdsstaten. En nyliberal filosof som Robert Nozick utnämner staten och det kollektiva beslutsfattandet till främsta måltavla. Individualismen blir extatisk, för att inte säga sekteristisk. Skatt är stöld. Fackföreningar är ond kollektivism.

Och det är här som förvandlingen av liberalismen inträffar. Denna nya liberalism vill i frihetens och individens namn upplösa varje idé om att det existerar kollektiv i samhället. Att dela upp människor i klasser betraktas av nyliberaler ofta som lika illa som att dela upp folk i raser.

Idag har den tankefiguren slagit igenom i västvärlden. Klassanalys existerar inte i etablerad politisk debatt. Feminism blir i liberala ögon ofta bara ett sätt att peppa enskilda kvinnor i deras karriärer, gärna till priset av miljarder i Rut-bidrag som kunde ha gått till löner i offentlig sektor och då gynnat långt fler arbetarkvinnor. Denna liberalism är Annie Lööfs eller Timbros. Den upplöser de kollektiv som samhället självt skapar och avvisar försöken att medvetendegöra dem som farlig populism. Naturligtvis vänder den sig också principiellt mot rasismens tvångskollektiv, men problemet blir att i ett samhälle där endast isolerade atomer anses existera – där kliver invandrarkollektivet fram som det enda återstående kollektivet. En effekt av den individualiserande liberala blicken är – tvångskollektivisering av det synliga kollektiv som framträder i all medierapportering av så kallade invandrartäta förorter. Det som i grunden är sociala upplopp, tolkas som utbrott av etnicitet.

Ytterst är det detta drag i den liberala världsbilden som gör att den bär sin skuld till rasism och främlingsfientlighet. Den misstänkliggör, i namn av den autonoma individen, det kollektiva organiserandet och när den lyckas ökar risken för att den som känner sig hotad av arbetslöshet eller social otrygghet identifierar hotet som kommande från ”invandrarna”; det är ju det enda kollektiv som återstår.

Jag har, tyvärr, mött åtskilliga ur arbetarklassen som vandrat den vägen: Ingenstans lyfts de klassperspektiv som förenar intressena hos en lågbetald ”svensk” med en lågbetald ”invandrare” och de sista som vill göra det är givetvis liberalerna. Jag har aldrig sett någon ledarskribent på de liberala drakarna tala om att en utförsäkrad ”svensk” metallarbetare i Västerås faktiskt har gemensamma intressen med en lågavlönad, invandrad städerska i Bergsjön eller Fittja.

Liberaler blir mäkta upprörda när de anklagas för att inte ta tillräcklig ställning mot rasismen. Men istället för att känna sig sårade borde de revitalisera andra delar av sitt politiska arv. Under en hel generation nu har vänstern skärskådat sin tradition. Liberalismen har inte gjort det. Den har slutat att utvecklas.