Hoppa till innehållet

Opinion

Ledare: När jag vaknar vet jag inte om jag har ett hem

”I vår trerummare är vi nu tio personer, två hundar och sju katter.”
”I vår trerummare är vi nu tio personer, två hundar och sju katter.” Bild: Privat

Dagens ETC.

Idag ger Dagens ETC ledarsidan till den ukrainska journalisten Alyona Vyshnytska – som nu har blivit flykting i sitt eget land: ”Helvetet är överallt men mina människor är också överallt.”
Det här är en ledare från Dagens ETC.
Ledarsidan är oberoende med röd och grön politisk färg.

De nattliga mardrömmarna är inne på sin fjärde dag. Jag lyckas sova någon timme men vaknar av ljudet av sirener – hotet från luften. Nu är jag i Rivne, en stad 350 kilometer från Kyiv, och inte så långt från Belarus. I förrgår bombade ryssarna vårt lokala flygfält, och på kvällen hördes skottlossning utanför stan. Vi går ner i skyddsrummen runt tio gånger om dagen. Ibland går vi inte ens ner dit, utan sitter bara i korridoren där det inte finns några fönster. Jag sover inte mycket, men när det väl händer är det fruktansvärt att vakna. 

Jag vaknar inte i min egen säng och inte i min egen stad. Under den timmen som jag sov så har en rysk division i Kyiv skjutit mot en trebarnsfamilj, föräldrarna och ett barn dog. Ryssarna har också ockuperat staden Novaja Kachovka i Cherson-distriktet och halat alla ukrainska flaggor. I Charkiv har de sprängt gasledningar och i Kyiv skedde en explosion som krossade alla fönster i ett 16-våningshus och sju bilar parkerade på gården brann upp. 

I Cherson vaknade plötsligt min väns föräldrar upp under främmande flagg. Ryska soldater gick runt på gatorna, sköt i luften och ropade: ”Var glada, Ryssland har kommit!” 

Intill en by i Sumy-distriktet, där mina morföräldrar bor, pågår skjutningarna och en förskola har bombats. Från fönstren ser de rader av ryska stridsvagnar. Andra släktingar berättar för mig på telefon att rysk militär plundrar matbutiker, som ändå inte får några varuleveranser. Hyllorna med vodka länsas. Jag ringer mina morföräldrar med några timmars mellanrum och är rädd att de nästa gång inte ska svara. 

Kriget är bara inne på sin fjärde dag, men jag har glömt att det har funnits något annat. Jag minns dagen innan det fullskaliga kriget bröt ut, en onsdag. I Kyiv sken solen för första gången efter flera mulna veckor och jag satte min e-post på paus och tog en promenad i botaniska trädgården i närheten av mitt hem. Jag köpte en kaffe och satt på en bänk vid magnolian som redan hade fått knoppar. Jag blev bländad av solen och kisade med ögonen. Jag ringde mormor och berättade att jag hade planterat körsbärstomater på fönsterbrädan och var spänd på resultatet av mitt experiment. 

På kvällen fick jag och Maks besök av två vänner från universitetet, Ania och Olia. Hela kvällen drack vi hemgjord körsbärslikör och skrattade som aldrig förr. Ania berättade till exempel om hur hennes katt bitit henne i bröstvårtan under natten. De gick före midnatt, för Ania var rädd att hon skulle försova sig till sin morgonyoga annars. 

Men det blev ingen yoga. Klockan fem på morgonen började Kyiv beskjutas. 

Klockan sex ringde en vän till Maks. Han och hans gravida hustru skulle åka till Rivne och hade tre platser över i bilen, till Maks, mig och min mamma. Rivne är en liten stad. Det är Maks hemstad. Jag minns inte om vi övervägde förslaget länge eller inte men jag minns att mamma grät i telefon och sa att hon inte ville åka, och att jag sa att vi måste vara tillsammans. Åtminstone med dem vi hade möjlighet att nå. I Rivne bodde Maks mamma alldeles ensam. Vi packade ner underkläder, ett par böcker, mandariner, couscous, två burkar med fiskkonserver, tandborstar och pass i våra ryggsäckar. Av någon anledning tog jag också med mig en fingerharpa, en vacker klänning och en flaska vin, i stället för att rota fram alla mediciner. Maks diskade upp glasen från kvällen innan och sa att vi ju är tillbaka om några dagar – det är skönt att komma hem till en välstädad lägenhet. 

Det tog tio timmar att köra till Rivne och varje minut tänkte jag på att jag gjorde fel. Vi mötte ukrainsk militär, på väg åt andra hållet. Jag såg deras ansikten – vissa av dem täckta av tonårig akne. Vi åkte västerut, och jag kände skuld över att vi åkte till en mindre farlig plats, över mina morföräldrar som bor sju kilometer från den ryska gränsen, över att jag inte hade börjat övningsköra året innan. Om jag hade haft en bil hade jag kunnat hämta mina släktingar och rädda dem från helvetet. Fast vart skulle jag föra dem, om helvetet är precis överallt? 

När man lever i en mardröm måste man hitta sina egna stöttepelare. Jag har många sådana. Jag tänker på soldaterna på Ormön (Zmijnyjön) när den intogs. ”Dra åt helvete, ryska båt”, svarade de på förslaget om att ge sig. Det är människorna som är min stöttepelare, de som utför ett enkelt och begripligt arbete. En vän i Ternopil ägnar sig åt att ge familjer härbärge, en vän i Kyiv lagar mat åt folk som övernattar i skyddsrum. Någon rapporterar om allt som pågår och filmar hur ryskt artilleri beskjuter mina städer. Hundratals vänner har tagit värvning i sina städer och byar, för att försvara dem. En annan tillverkar skyddsmasker. I tre dagar försöker jag donera blod i Rivne men lyckas inte – det är för många frivilliga där, personalen hinner inte med. 

Varje minut får jag uppdateringar. ”Bombningar i Sumyområdet”. ”I en by i närheten av Tjernihiv har invånarna blockerat rysk militär”. ”En ukrainare sprängde sig själv i en bil för att stoppa ryska stridsvagnar”. ”Europa kan inte besluta sig för om de ska stänga av Ryssland från Swift eller inte”. ”I ett tiotal europeiska städer har demonstrationer till stöd för Ukraina genomförts”. ”På gränsen till Polen pågår en humanitär katastrof”. ”I Belarus kan full mobilisering inledas imorgon”. Rivne, där vi befinner oss nu, är inte långt från Belarus. 

Jag utför enkelt och begripligt arbete. Igår sorterade jag läkemedel som folk tog med sig hemifrån till ett volontärcenter. Jag delade upp sprutor efter storleksordning. Jag förpackade den medicin som militären och ambulanserna behöver. Efter det gick jag hem och grät. 

Ania och Olia, som jag drack körsbärslikör med i vårt tidigare liv, lyckades hoppa på ett tåg från Kyiv och ta sig till oss, ihop med tre katter. På åtta timmar kunde de knappt röra sig eller gå på toaletten – hundratals, eller tusentals, människor hade lyckats ta sig in på tåget, med barn och husdjur. 

De flydde från helvetet – igår var det fort­farande Kyiv. 

”Ni måste äta de här bakelserna. De är från ett konditori i Kyiv. Kanske är det de sista”, sa Ania och plockade fram en ask med sötsaker ur sin ryggsäck. 

Och så lade hon till: 

”Eller så får vi bara vänta lite längre på dem.” 

I vår trerummare är vi nu tio personer, två hundar och sju katter. Jag utför enkelt begripligt arbete. Nu lagar jag mat. Medan soppan kokar så skriver jag dessa meningar. När soppan är klar så äter vi och sedan går vi till andra människor och vi kommer att kämpa för våra hem. 

Helvetet är överallt men mina människor är också överallt. 

Och jag vet att vi kommer att lyckas. 

När jag lägger mig på kvällarna läser jag nyheterna och det första jag gör på morgnarna är att se efter om mitt hus i Kyiv har förstörts och mina släktingar i Sumy lever. Mitt hus står än så länge, och mina släktingar lever. 

Alyona Vyshnytska, 27 år, journalist och kommunikationschef. Bor i Kyiv, befinner sig just nu i Rivne. Dagens ETC använder här den ukrainska stavningen: Kyiv. Det sker på begäran av skribenten.

Översättning: Katerina Zolotova

00:00 / 00:00