Henrik Jalalian: De allra farligaste brottslingarna borde nog aldrig släppas ut

Jag läste ett år av av min juristutbildning i London. De obligatoriska kurserna var klara, så jag kunde läsa lite vad som föll mig in. Valet föll på kriminologi och rättsfilosofi.

Kursen i kriminologi kan sammanfattas med att min ganska stränga professor –hon påminde faktiskt lite om professor McGonagall i Harry Potter-böckerna – visade att inget i forskningen tyder på att generellt höjda straff minskar brottsligheten i ett samhälle.

Utvecklingen i Storbritannien ligger lite före den i Sverige (eller efter om man så vill) och politiker där har sedan många år tillbaka lagt straffskärpning på straffskärpning, för att plocka politiska poäng. Det har inte lett någonstans. Tvärtom, har det ofta lett till motsatsen till vad man ville åstadkomma. 

Min barska lärare kallade exempelvis fängelser för ”Universities of Crime” eftersom forskningen tyder på att de cementerar unga människors kriminella identitet och lär dem nya färdigheter i att begå brott. När hjärnan vuxit klart skulle många annars lämnat det kriminella livet bakom sig. Hon menade att man in i det längsta borde undvika att stoppa unga i fängelse om man vill undvika att de får en livslång kriminell karriär.

Ett annat exempel hon tog upp var dödsstraffet i USA. De flesta grova våldsbrott begås av människor med låg impulskontroll - de gör alltså ingen särskild kalkyl över straffet när handlingen begås. Det som möjligen har någon effekt på om någon begår ett brott är inte hårda straff - utan risken att åka fast. Fler poliser (eller kameror) skulle därmed kunna vara mer effektivt.I de flesta fall är helt enkelt höjda straff ett slags politiskt bondfångeri. Det är lätt för politiker att vifta med i valrörelser, men minskar inte brottsligheten eller gör någon tryggare. I många fall är det kontraproduktivt.

Och minskad brottslighet bör förstås vara målet för kriminalpolitiken, inte straff för straffens egen skull.

Men det finns undantag. Det gäller människor som är så farliga att rehabilitering inte är möjlig – eller att risken att de begår allvarliga brott utgör en för stor risk för allmänheten. Då är det motiverat att hålla dem borta från andra.

Den misstänkta gärningsmannen i Rönninge, som befaras ha kidnappat och dödat en 25-årig kvinna i Rönninge utanför Stockholm, verkar vara en sådan person. Vilma Andersson är sedan tidigare dömd för ett uppmärksammat kidnappningsförsök av en tioårig flicka och innehav av över 40 000 barnpornografiska bilder. Återfallsrisken bedömdes som mycket hög. Anställda och intagna på anstalten har vittnat om fantasier om våld och övergrepp mot barn.

Men den rättspsykiatriska utredningen slog också fast att Andersson inte begick gärningen under allvarlig psykisk störning och hon dömdes till fängelse istället för rättspsykiatrisk vård. Straffet blev därmed tidsbegränsad och Andersson försatt på fri fot. (Vilma Andersson har tidigare hetat Robin i förnamn och identifierat sig som man. Hon har inte bytt juridiskt kön. Under häktningsförhandlingen refererade tingsrätten till henne med kvinnligt pronomen.)

Det känns inte rimligt att en person som expertisen bedömer som mycket farlig släpps ut igen, efter allvarlig brottslighet. Då uppfyller inte straffrätten sitt syfte att skydda medborgarna.

Vänsterpartiet föreslår nu att fler ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård. Det är ett steg i rätt riktning. Vilka tillstånd och diagnoser som leder till rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning bör vidgas. 

Frågan är om det är hela lösningen. Man kan vara ”frisk” i medicinsk bemärkelse och ändå utgöra en för stor risk för andra. Borde det finnas en bedömning om farlighet även för personer som anses friska? 

Den måste förstås noggrant baseras på forskning och erfarenhet, så människor inte godtyckligt kan spärras in på obestämd tid. Men för människor med dokumenterad allvarlig brottslighet och där återfallsrisken bedöms som hög, bör det finnas fler verktyg än idag.

Att Leif GW Persson i detta fall flera år tidigare kunde säga att återfallsrisken var hög – och att detta mord sedan ändå begås – känns knappast tillfredsställande.  

Det som skedde i Rönninge borde inte ha skett. Den unga kvinnan som mördades borde vara i livet. Det behöver göras mer för att de farligaste brottslingarna ska sitta inlåsta tills man på goda grunder kan anta att de inte längre utgör en fara för allmänheten.