Cecilia Verdinelli: Moderaten som är vår egen Livia Soprano

Den Djupt och Ständigt Besvikna Mamman, som jobbar med skuld- och otillräcklighetskänslor snarare än med raka anklagelser, är en av kulturens arketyper. Det kanske mest kända förkroppsligandet i modern tid är Tony Sopranos morsa, Livia. Den djupt och ständigt besvikna mamman är hon som tackar nej till mat, till skjuts, till umgänge och mumlar något om ”tänk inte på mig” för att sedan dra sig undan i sitt sovrum och ljudligt gråta. Hon odlar hos sina barn känslan av att ha gjort fel och under alla omständigheter inte ha gjort tillräckligt, men utan att någonsin ge de skuldtyngda barnen några som helst handlingsalternativ.

Det var Livia Soprano jag närmast tänkte på efter att ha hört ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, från Sälen. Hans anförande blev med rätta omdebatterat. Debatten har främst handlat om huruvida sakförhållandena verkligen är såpass hotande att det är motiverat att ropa krig. Det har jag egentligen inga åsikter om. Jag håller öppet att statens ledning kan ha information om risknivån som vi inte har. Och om krigsvarningarna i sak är motiverade så anser jag inte heller att regeringen har någon plikt att skydda våra ömma känslor eller ”tänka på att barnen kan bli rädda”. När det gäller klimatfrågan brukar aktivisterna kräva att makten talar klarspråk, och detsamma bör gälla i detta fall.