Moderaterna gjorde ett katastrofalt val. Nu ska Fredrik Reinfeldt lämna sin post, så även Anders Borg, och gissningsvis snart också Carl Bildt – om vi unnar oss scenariot att alliansen inte planerar sin egen pånyttfödelse ur den tumultartade parlamentariska situationen. 

Så vem ska ta över det krisande partiet? 

Jag ska generöst nog ge borgerlighetens sjunkande flaggskepp ett gott råd. Moderater, ta ett ögonblick och begrunda det faktum att ni är det enda parti – vid sidan om Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – som inte har haft en kvinna som främsta representant. Gå igenom era tidigare partiledare. 15 stycken. 15 män, 0 kvinnor. Diskutera gärna att avgående partiledare vägrar kalla sig feminist. Begrunda vad Lars-Ingvar Ljungman, ordförande för valberedningen, säger till Dagens Nyheter:

– Det är klart att det i dagens samhälle kan vara ett värde att nästa ordförande blir en kvinna men samtidigt ska vi väl akta oss för att hela tiden tänka i någon slags kvoteringstermer.

Känns det 2014?

Ur mitt perspektiv kan Moderaterna fortsätta odla en osund kultur, vilket kommer att göra dem svagare, men det här handlar trots allt om landets näst största parti. Moderaternas agerande påverkar opinionen. 

Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra skulle inte göra den borgerliga politiken mer progressiv, eller driva på för mer jämställdhet i Sverige. Men att ett parti ser det som en motsättning att hitta en ”kompetent ledare” och att kvotera … Nej, det känns inte 2014. Alls.

Moderaterna har de senaste mandatperioderna kretsat kring en manskultur – en manskult – där personliga varumärken odlats till Statsmannen, Geniet och Estradören. 

Fredrik Reinfeldt har varit Statsmannen, den ansvarstagande och allvarstyngde. Geniet har varit Anders Borg, guruekonomen som räddat oss undan krisen och därför möter beundran från en avundsjuk omvärld. Estradören har varit Carl Bildt, alltid redo med en dräpande replik eller en kontroversiell tweet. 

Moderaterna gjorde rollbesättningen, men sedan är det – pinsamt nog – svenska medier som tagit över dramatiseringen. Det mest skandalösa exemplet kom i DN för tre år sedan, ett hjälteporträtt om ”Europas bästa finansminister” som är ”djupt respekterad och fruktad”. Geniet har fast handslag och brett leende. Trots sin självförbrännande uppoffring: ”Tidvis är jag helt konsumerad av arbete, på gränsen till utarbetad.” Det är någonting med hans omvittnade kapacitet som samtidigt imponerar och på gränsen till skrämmer, tycker reportern. Sedan observationen:

”Alla som sett honom i svart, åtsittande t-tröja (och det är många) vet att det gett resultat: Anders Borgs pondus är inte bara intellektuell, utan även fysisk. Hans utstrålning tar plats.”

Medierna – många, inte alla – har förtjust bidragit till den moderata manskulten. Nu senast Wolfgang Hansson i Aftonbladet som skriver en emotionell elegi till epoken Borg-Bildt, ”internationella kändisar med stor lyskraft”. Han minns Bildts ”klarspråk” och ”kontaktnät”, Han minns Borgs ”aura”, hur deltagarna på toppmötet i Davos flockades runt honom ”som flugor kring en sockerbit”, ”lite som att se en rockstjärna mingla bland devota fans”. Hansson dagdrömmer som avslutning:

”Ideologiskt och politiskt är det en omöjlighet. Men för Sveriges anseende hade det inte varit till nackdel om Löfven chockat genom att låta Borg och Bildt fortsätta på sina poster.”

Det här är bortom pinsamt – även om vi bortser helt från Bildts vettlösa utspel och upprepade skandaler, även om vi kopplar loss Borgs eftermäle från den samhällsförstörelse som enorma skattesänkningar orsakat. 

Medier har skadat sitt anseende genom att förädla denna manskult. Men allra mest har Moderaterna skadat sig själva. 

Partiet har fler kvinnliga väljare idag än före Reinfeldt. Och visst har många – män som kvinnor – övertygats om trions förträfflighet. Men inte alla. En indikation är det senaste valresultatet. 2014 röstade 20 procent av kvinnliga väljare på Moderaterna. 2010: 26 procent. Dessutom visade den SCB-mätning som kom i somras att Moderaterna faller tungt särskilt bland unga kvinnor (18–29 år). Där hamnar Moderaterna inte bara bakom Socialdemokraterna och Miljöpartiet utan även bakom kategorin övriga – det vill säga Feministiskt initiativ.

– Moderaterna behöver feminism, kommenterade statsvetaren Lena Wängnerud i Svenska Dagbladet.

Klart är att Moderaterna som politisk förpackning – innehåll, kommunikation, representanter – inte längre vinner kvinnors förtroende. Detta trots att Reinfeldt haft som mål att just attrahera fler kvinnor än sina gammelmoderata företrädare.

– En mätning visade att om männen får bestämma så vinner alliansregeringen, men om kvinnorna får bestämma skulle det bli en rödgrön regering. Det är upp till oss att ändra på det, sa han till sina valarbetare inför valet 2010.

Tålamodet är slut. Moderaterna har svikit kvinnorna. I den faktiska politiken. I att ha lutat sig mot en otidsenlig manskult. Samtidigt skryter man med att majoriteten moderata ministrar är kvinnor. Men de syns sällan i tidningarnas artiklar. Mediernas fel, hävdar Moderaterna.

Det är inte insikt.

Det är fortsatt självskadebeteende.