Han stod där i Almedalen, Göran Hägglund, och det han berättade grep tag i mig. En av dessa historier ur livet som politiker – oavsett färg – gärna använder sig av för att minska glappet till väljarna. Men jag kunde inte värja mig. Han talade om Marianne. 64 år. Med man, barn och barnbarn. Hur hon ser fram emot att vandra i fjällen. Men sedan kommer beskedet. Just i början sommaren. Cancer. Alla drömmar grusas, nu väntar tung behandling, både cellgifter och strålning – men först i augusti, efter att sjukvårdsapparaten klarat av semesterns underbemanning. Det är för lång tid. Hon kollapsar innan det blivit dags för återbesök, tumören har orsakat en blodpropp i hjärtat. Marianne svävar mellan liv och död, men: ”Hon stirrar både oddsen och döden i vitögat och överlever.” Cellgifterna drar ut på tiden. Cancern sprider sig. Marianne avlider, ett år efter läkarnas besked att behandling kunde vänta.

Jag följde Göran Hägglunds tal från pressavdelningen. Men började ändå gråta, ibland blir egna erfarenheter mer trängande än ens yrkesmässiga professionalitet.

För nästan exakt ett år sedan skulle min mamma ha fyllt 70 år. För ett år sedan sedan skulle vi ha samlats, familj och vänner. Det gjorde hon inte, det gjorde vi inte. Cancer. Samma vedervärdiga, förtärande sjukdom som drabbar så många av oss, direkt eller indirekt, som patient eller anhörig. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag satt på ett hospice och följde ett sista andetag. Ibland tänker jag att jag borde ringa upp de fantastiska människor som vi mötte genom hela vårdkedjan. Jag är så tacksam. Inte minst för värmen. Att ge den där tröstande klappen på kinden, att ordna ett slags julafton i dödens väntrum. Trots märkbart knappa omständigheter, trots att något helt uppenbart brustit i jämvikten mellan cancervårdens behov och politikernas resursfördelning.

Jag tyckte mig se en organisation alldeles för nära bristningsgränsen, men där varje enskild inte vill låta det hända, att de – med sig själva som insats – ständigt kompenserar.

Hägglund fortsatte med att berätta om Mariannes dotter, hur hon anser att vården svek, att det saknades kommunikation och samordning, att Marianne utsattes för felmedicinering och felbehandling.

Skulle mer resurser ha gjort skillnad för min egen mamma? Det vet jag inte. Och sådant orkar vi anhöriga sällan tänka på, vi ska heller inte behöva göra det. Vi sörjer.

– Hur trovärdig vore jag som socialminister om jag inte hade modet att lyfta det som inte fungerar? sa Hägglund – för att sedan rada upp allt som han anser att regeringen har lyckats med: kortare vårdtider, en nationell strategi mot cancer, ”sjukvården är bättre än någonsin”.

Idag ångrar jag de tårar som jag gav honom. Han förtjänar dem inte.

Visst, han rörde sig mot självkritik när han konstaterade att en människas chans att överleva cancer inte ska bero på vad hon bor eller vilkens årstid diagnosen kommer: ”Det finns oförsvarliga skillnader.” Han kallade det här en ”utmaning”, som om det vore något som ligger framför honom.

Är det trovärdigt?

Att en ytterst ansvarig minister – genom att använda sig av en verklig persons öde – glider in i den sortens demens som utplånar åtta år av förlorade möjligheter att investera, utveckla – ja, rädda liv. För att sedan, när makten snart skiftar, lägga ett löfte om reformer, eventuellt förstatligande.

Nej, det är inte trovärdigt. Bara kränkande.

Hägglunds hela förhållningssätt – att agera som blivande minister snarare än avgående – hånar väljarnas intelligens. Men han är inte ensam om detta i regeringen. Borgerligheten går till val på minnesförlust.

Dimman lägger sig över fråga efter fråga.

Jan Björklunds budskap är att en defekt skola landat i hans knä, gravt misshandlad av Socialdemokraterna. Akut arbetslöshet? Tyvärr, ett arv efter ett rödgrönt kaos som präntade bidragslinje i folksjälen. Nuon? Nej, jag visste ingenting om den där affären på 90 miljarder kronor.

Två mandatperioder presenteras som en parlamentarisk millisekund, en fingerknäppning, som om tiden varit för knapp. Men sanningen är att inom många områden – skattesänkningar, försämrade försäkringar med mera – har besluten åstadkommit en drastisk systemförändring. Alliansen har prioriterat. (Hellre svälta offentlig sektor än stärka cancervård, exempelvis.) Men nu vill dess partier inte stå för det.

Därav denna demens. Hellre framtida bilder än faktiska bedrifter. Det ena är kravlöst, det andra – politikens facit – är katastrofalt. Hellre säga att Sverige ska bli bättre än att erkänna att det blivit sämre.

Ledsen, men det kommer inte att flyga.

Vem vill ge förtroende till en regering som inte förmår bära ansvaret för vad den har gjort – och vad den har underlåtit att göra.