Andreas Gustavsson: Minnesförlust för alliansen – åtta år är glömda

Vem vill ge förtroende till en regering som inte förmår bära ansvaret för vad den har gjort – och vad den har underlåtit att göra?

Han stod där i Almedalen, Göran Hägglund, och det han berättade grep tag i mig. En av dessa historier ur livet som politiker – oavsett färg – gärna använder sig av för att minska glappet till väljarna. Men jag kunde inte värja mig. Han talade om Marianne. 64 år. Med man, barn och barnbarn. Hur hon ser fram emot att vandra i fjällen. Men sedan kommer beskedet. Just i början sommaren. Cancer. Alla drömmar grusas, nu väntar tung behandling, både cellgifter och strålning – men först i augusti, efter att sjukvårdsapparaten klarat av semesterns underbemanning. Det är för lång tid. Hon kollapsar innan det blivit dags för återbesök, tumören har orsakat en blodpropp i hjärtat. Marianne svävar mellan liv och död, men: ”Hon stirrar både oddsen och döden i vitögat och överlever.” Cellgifterna drar ut på tiden. Cancern sprider sig. Marianne avlider, ett år efter läkarnas besked att behandling kunde vänta.