Varför brinner det inte? Formuleringarna har jag hämtat ur tankesmedjan Katalys senaste rapport, ”I väntan på klasspolitik”. Den är skriven av Hampus Andersson, sociolog och utredare på fackförbundet Kommunal.

Han har gått igenom ett stort enkätmaterial för att se om följande tes stämmer: Arbetarklassen bryr sig inte längre om vänster-högerkonflikter som rör ägande, exploatering och fördelning. I stället är det frågor på skalan auktoritärt-frihetligt som numera gäller.

Men Andersson visar att det där inte stämmer. Klassmedvetandet är lika starkt i dag bland lågutbildade arbetare som tidigare. Den högerpopulistiska stormen över västvärlden har inte ändrat på grundläggande ideologiska ställningstaganden bland arbetarna. Slutsatsen han drar är: klassmedvetandet finns där men det kanaliseras inte längre i partipolitiken.

Den stora frågan är då varför bandet mellan den klassposition en människa intar och hens röstande har brutits i så stor utsträckning? Hur kommer det sig att klassmedvetna arbetare i ökande grad valt att lägga sin röst vid valurnan på högerpopulistiska partier som står för en ekonomisk politik som går emot deras intressen? I Sverige är det SD som blivit rätt mycket av ett arbetarparti. I Frankrike Nationella Fronten. I Tyskland Alternativ för Tyskland.

Hampus Anderssons huvudförklaring till detta är att det politiska systemet inte längre är tydligt i vänster-högerkonflikten. Det existerande klassmedvetandet har ingenstans att ta vägen.

Sådan är också min personliga erfarenhet. Ofta möter jag folk som på ett fruktansvärt sätt känner sig existentiellt ensamma med sin klasserfarenhet. Det talas inte mycket om klass och schablonmässigt framställs arbetare i medier och fiktion som inskränkta losers – och oftast skildras de knappt alls.

Medelklassifieringen är monumental. Och det är dessutom inte vilken som helst medelklassifiering utan den utgår från den del av den svårdefinierade medelklassen som riktar blicken uppåt; det är normen.

Att delar av västvärldens arbetarklass har gått till högerpopulistiska partier beror också på att vänstern, och arbetarrörelsen, inte vågat se migrationen som den fördelningspolitiska fråga den faktiskt är.

Den stora asylinvandringen fram tills hösten 2015 i Sverige har ju satt igång en ödesdiger lönesänkardebatt. Många i arbetarklassen har nog intuitivt sett migrationen i ett fördelningspolitiskt perspektiv. Vänstern och heller inte socialdemokratin förmådde inte ta in det perspektivet utan såg migrationen enbart ur rättighetsperspektivet.

En LO-ekonom konstaterade för en tid sedan i Dagens industri:

”Sverige är ett rikt land och bör föra en generös invandringspolitik. Men om sådan politik ska vinna acceptans så krävs att migrationens fördelningseffekter erkänns och att vinnarna är villiga att kompensera dem som förlorar på invandring.”

Så enkelt, så komplicerat är det. Hampus Andersson konstaterar att den andel av befolkningen som är för både generös flyktingpolitik och ekonomisk vänsterpolitik är försvinnande liten – kanske räcker det till ett Vänsterparti på 15 procent, men inte mer – och det räcker inte för att hindra ett långvarigt borgerligt maktinnehav.

Så vad göra? När den stora marknadsliberala omdaningen av alla mänskliga relationer ägde rum på 1800-talet slutade det i att socialistiska arbetarrörelser föddes. Under mellankrigstiden mynnade samma stora omdaning oftare ut i fascism, men då framför allt hos medelklass och överklass.

Under några få efterkrigsdecennier bäddades i stället kapitalismen in i regleringar och välfärdssystem, varvid högerextremismen nästan försvann.

Sedan 30 år pågår en omdaning där en nyss inbäddad kapitalism frigjorts och skapat en ny fundamental osäkerhet hos de arbetande klasserna. Många arbetare, särskilt män, har som ett svar lagt sin röst på högerextrema partier trots att de bibehållit sitt vänsterpolitiska klassmedvetande. Den paradoxen har omvandlat hela det politiska landskapet.

Tyvärr finns ingen quick-fix på detta ödesdrama. De sociala rörelser som arbetarrörelsen byggde upp under ett sekel är delvis sönderslagna – och det var just detta rörelsebyggande som gjorde skillnad, inte i första hand idéerna.

Att klassfacklor har så svårt att orsaka uppflammande bränder i politiken beror både på att arbetarklassen och dess värderingar är svagt representerade på politikens höjder – i partiledningar, i medier – men ännu mer på den försvagade fackliga och politiska närvaron på basnivå, på arbetsplatser, i bostadsområden. Det åtgärdas inte på en dag.

Men det som kan göras nu och direkt är: Låt vänsterhögerkonflikten braka loss på alla politikens områden. Den klassmedvetna befolkningen måste representeras!