Annie Croona: Ett avtal om rasism och hyckleri

Vi ska ta emot färre invandrare – men kvinnor måste föda fler barn.

Vi ska kartlägga kurder – men har inte koll på att en ministers anhörig är nazist.

Vi ska ha hederliga medborgare – men ministrar kan göra jäviga aktieköp. 

Vi ska slå ner hårt på kopplingar till gängkriminella – men inte Jimmie Åkessons. 

Vi ska tala respektfullt om tjänstemän – men inte om fredliga aktivister.

Nog för att jag inte upplevt ofantligt många regeringar, men jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin kommer att få bevittna en sämre än den som styr nu. Tidöpartiernas företrädare uppvisar en nivå av hyckleri som aldrig tidigare skådats.

Det är lätt att drunkna i dumheterna som kommer från den här koalitionen, och därför är det viktigt att folk som jag själv påminner om vad det faktiskt är som sker. Vi måste lägga pusslet, visa helheten. Dra paralleller, blottlägga det större projektet.

Tidöavtalets kärna är, förstås, rasismen. Den genomsyrar allt, även om frontfigurerna försöker kamouflera den med formuleringar om ordning och ansvar, trygghet och frihet. 

Nästa lager: kontroll. Regeringen ska få fler befogenheter. Journalister ska passa sig. Vi ska ha mer konformitet och mindre mångfald. Lydnad är en dygd, allt annat bristande vandel.

Och så har vi hyckleriet. Det som gäller folket gäller inte makten. Det som gäller invandrare gäller inte svenskfödda. Det som gäller motståndarna gäller inte oss. 

Vi målar in oss i ett auktoritärt, främlingsfientligt hörn. Regeringens politik påstås skapa ordning men skapar bara splittring. Åtgärder som sägs göra oss säkrare är i själva verket små steg till en urholkad demokrati. 

Allt är så dumt och allt är så farligt. Det är den mest koncisa beskrivningen jag kan komma på.