Ledare. Göran Greider.

2020-03-18 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Länge leve överkapaciteten

Det är ett annat ord för att inte bara nuet, utan också framtid och förflutet, ska kunna vara närvarande i samhällsplaneringen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Intensivvårdplatser – det är ordet för dagen. I början av 90-talet fanns det över 4 000 intensivvårdplatser med respirator i Sverige – om man räknar in den militära sjukvården. Idag är det nere på kanske 600 (även om det i skrivande ögonblick görs stora ansträngningar att snabbt öka kapaciteten).

Det är det som hanteringen coronapandemin i slutändan handlar om: Hur ska ett land kunna ta hand om ett riktigt stort antal svårt sjuka patienter som plötsligt behöver intensivvård?

För de allra flesta som inte tillhör någon riskgrupp kommer det inte vara särskilt dramatiskt att smittas av detta virus och det kommer med all sannolikhet – såvida det inte muterar till ett monster – snart att ingå i den vanliga uppsättningen irriterande virus som varje år drabbar oss med förkylningar och influensa.

Men det räcker med att några tusen drabbade måste läggas in mer eller mindre samtidigt för intensivvård för att sjukvården omedelbart ska överbelastas riktigt svårt. Det är det hotet som nu lägrar sig över Sverige och många andra länder.

Men hur har det kunnat bli så illa att ingen beredskap finns, att alla reserver är borta och att det är denna idiotiska just-in-time-filosofi som gäller: Så litet dyrbar lagerhållning som möjligt! Det som behövs i produktionen av varor eller tjänster ska helst rulla på vägarna och anlända till produktionen i just det ögonblick det behövs och inte ligga och skräpa i stora lager och kosta penga. Anpassa kostymen, pressa ut all luft ur verksamheten, slimma, slimma! Så har ropen ljudit från new public managementkonsulter, ekonomidirektörer och finansministrar i årtionden.

I slutändan är det därför som svensk sjukvård nu står där utan att ens ha några riktiga lager av vanlig skyddsutrustning.

Det är en sorts nuets totala diktat som gäller: varken blicka bakåt för att lära sig av tidigare kriser, eller framåt, för att hålla en hög beredskap. Det är nuets kostnader som räknas! Allt ska dessutom produceras där tillverkningskostnaden är så låg som möjligt – även om det råkar vara på andra sidan jordklotet, till exempel i Kina.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

I många år nu har intrycket blivit allt starkare av att nationalekonomins väldiga skugga har sänkt sig över framförallt vården och omsorgen. Det är faktiskt som om liberal ekonomisk teori sedan rätt länge betyder mer för sjukvården än något medicinskt perspektiv.

När sajten Ekonomifakta, som drivs av Svenskt Näringsliv, definierar begreppet överkapacitet låter det så här:

”När företagen har för stora anläggningar och för många anställda i förhållande till efterfrågan råder överskottskapacitet.”

Och när det råder överkapacitet, ja då måste de där stora anläggningarna och skarorna av anställda minskas för att anpassas till efterfrågan. Här är själva grundtanken, formulerad på samma näringslivssajt:

”Samhällsekonomin strävar enligt ekonomisk teori mot jämvikt. Ett tillstånd där stabilitet råder och både köparnas och säljarnas viljor kan tillfredsställas då den utbjudna kvantiteten är lika stor som den efterfrågade.”

Tillämpa den tanken på sjukvården ett vanligt år när inga pandemier grasserar och man ser det väldigt tydligt: Sjukvården blir då ett företag som i effektivitetens namn bör göra sig av med all överkapacitet. Det är just det som skett.  

Den pandemi som nu rullar genom världen och åtminstone för tillfället utsett Europa till sitt kärnområde kommer i bästa fall att lära oss en stor läxa. Den läxan säger oss att ”överkapacitet” på många centrala samhällsområden är något eftersträvansvärt.

Överkapacitet när det gäller tillverkning av tv-apparater eller köksinredningar är, precis som den liberala ekonomiska teorin säger, bara dumt, ineffektivt och ett slöseri med pengar. Men i vården är det annorlunda. Där betyder överkapacitet att stressen för de anställda kan minska eller att en plötslig patient-inströmning kan hanteras. Och att beredskap finns för en pandemi.

Ett land som Sverige är idag dessutom mer känsligt för epidemier av coronasorten: Andelen äldre är mycket större än för 30 år sedan. När efterfrågan på vårdinsatser nästan över en natt kan rusa i höjden finns det inga möjligheter att över samma natt öka utbudet på exempelvis intensivvårdplatser eller kompetent personal.

Nu skakar världsekonomin till. Det har lett till att Keynes väckts till liv. Riksbanken häller gratispengar över bankerna och regeringen lanserar ett expansivt åtgärdsprogram för att ekonomin inte ska krascha. Det är bra. Men jag retar mig ganska ordentligt på den argumentation man nu överallt hör från både borgerliga partier och socialdemokrater. Tack vare att vi samlat i ladorna, sparat och amorterat ner statsskulden till historiskt låga nivåer så har vi nu resurser att motverka en svår nedgång i ekonomin. Det stör mig att de inte berättar att det är just på grund av allt detta sparande och alla uteblivna satsningar på sjukvården som all hälsosam och rationell överkapacitet i vården skalats bort. 

Överkapacitet är rationellt när det kommer till vård och omsorg. Överkapacitet är ett annat ord för att inte bara nuet, utan också framtid och förflutet, ska kunna vara närvarande i samhällsplaneringen.

Överkapacitet har blivit ett av mina favoritord.