Alyona Vyshnytska: Kylan är hänsynslös – men våren kommer snart till Ukraina

Min balkong är fullproppad med hinkar och stora plastflaskor fyllda med vatten. I det här iskalla vädret är de inget annat än solida isblock. Det är en strategisk reserv ifall vi förlorar vattnet igen efter ytterligare en attack. Ge det en dag inomhus, så kommer isen att tina – och jag slipper släpa upp tunga flaskor till sjunde våningen bara för att spola toaletten. 

Att förbereda sig för nödsituationer ger en känsla av lugn. Det här är min rutin nu. Förra veckan, efter en rysk attack, var min lägenhet utan vatten, el och värme i flera dagar. Ute var det 25 minusgrader. Inne var det fem plusgrader, men det sjönk snabbt. Skrämmande, men jag samlade mig snabbt. 

De flesta av mina vänner hade redan varit utan värme i en månad. De värmde tegelstenar på gasspisar för att på så sätt sprida värme. De stoppade ner flaskor med varmt vatten i sina sovsäckar bara för att kunna somna. 

Jag visste att jag också skulle hitta ett sätt. 

Det här är den kärvaste vintern som Ukraina har mött sedan den fullskaliga invasionen började. När jag skriver detta är 3 700 byggnader i Kiev utan uppvärmning. Detta är efterdyningarna av tidigare attacker och av gårdagens attack, då ryska styrkor avfyrade 24 ballistiska missiler, en styrd luft-till-mark-robot och 219 attackdrönare mot Ukraina. De riktar avsiktligt in sig på kritisk infrastruktur och energianläggningar. 

Min mamma, som bor på andra sidan staden, har varit utan uppvärmning i en och en halv månad. Under den första veckan sov hon under fem filtar men vägrade att lämna. Hon sa att om hon gjorde det skulle hon inte kunna väva kamouflagenät åt militären – pendlingen skulle bli för lång. Jag tvekade: Var det mod, resignation eller självuppoffring? Jag insåg att det var ett val. Ett val att stödja militären oavsett vad. 

På volontärcentret där hon väver näten var golven täckta av is. Hon och de andra kvinnorna lade ner kartong bara för att göra det lite varmare att arbeta. Tänkte de på att ge upp? Tvärtom – varje attack stärkte bara deras beslutsamhet. 

Läs Alyona Vyshnytskas tidigare texter om kriget:

• Det ryska monstret ser när vi tvivlar

• Jag lever. Jag är rädd. Jag flyr aldrig.

• Kommer det att finnas någon som kan räkna de döda? 

• Hur kan man vänja sig vid att leva i ett folkmord? 

• När en terroriststat för krig mot ditt land så öppnar sig helvetet 

• Min väns föräldrar kan finnas i ett av de mobila krematorierna

• När jag vaknar vet jag inte om jag har ett hem

En vecka senare, när temperaturen i hennes lägenhet sjönk så lågt att grönsakerna frös i köket och mopptrasan stelnade av is, gick min mamma äntligen med på att flytta hem till mig ett tag. I veckor efteråt, trots att min lägenhet var relativt varm, bar hon tre tröjor och pressade sig mot elementet – den enda värmekällan. Hon kunde helt enkelt inte värmas upp. 

Det var då jag insåg vad kyla gör med människokroppen. Den är hänsynslös. Den sipprar djupt inuti och dröjer sig kvar där, även efter att faran är över. 

Klockan sex på morgonen brukade min mamma fortfarande resa tvärs över staden för att väva nät i det där iskalla volontärcentret. När hon kom tillbaka brukade hon sitta vid elementet, och det enda hon ångrade var att de inte hade lyckats färdigställa ett nät till och skicka det till soldaterna vid fronten den dagen. 

När ryssarna återigen försöker tvinga oss till kapitulation – lämna oss utan värme eller utan elektricitet eller utan vatten – tänker jag på hur lite de förstår oss. 

Jag tänker på äldre och funktionshindrade som tyst fryser i sina lägenheter, oförmögna att nå uppvärmningscentraler. På barn som dödas på natten i sina egna sängar bara för att en rysk drönare slog ner i deras byggnad. På de som aldrig kommer att födas för att deras föräldrar dödades som tonåringar. 

Kärlek innebär att kämpa för varandra. Även när februari är brutal och bitande kall. 

När jag tänker på alla dessa oskyldiga människor känner jag inget annat än ilska och hat mot landet som bringar död. Jag tänker också på energiarbetarna som arbetar dygnet runt i den isande kylan för att reparera det som har förstörts. På mina vänners barn som sover i en bil i ett parkeringsgarage, insvept i två dunjackor, och åker direkt till skolan därifrån på morgonen. På min vän som på sin fritid från sitt civila jobb reser till fronten och lär sig att hantera drönare. På min man, som ringer mig från fronten efter dagar utan sömn och är orolig för att jag ska halka på isen. 

Jag tänker på alla mina människor – och jag är överväldigad av kärlek. Och kärlek innebär att kämpa för varandra. Även när februari är brutal och bitande kall. 

Vi har nästan klarat oss igenom den här vintern. Och igenom fyra år av fullskaligt krig. Våren är nästan här.

Alyona Vyshnytska

Journalist. Tvingades under krigets första skede fly till Rivne, men är nu tillbaka i Kiev. Har arbetat med projektet Warstoriesukraine.com som samlar berättelser om kriget. Ger återkommande sina vittnesmål i Dagens ETC.

Översättning: Andreas Gustavsson