Ja, de flesta skulle nog svara att runt hälften är honor och hälften hanar, eller hur? En art där ena könet dog ut skulle inte kunna överleva.

Så långt naturen.

Kulturen är något helt annat.

Där är alla djur av hankön, tror vi.

Så fort människor ser en hund gå förbi säger de i regel: ”vad gullig han är”, när de leker med barn och visar en plastdinosaurie: ”vilka stora tänder han har”, när de sjunger om vargen ”han vill men kan inte sova”. De gör det utan att tänka. De bara säger ”han” om allt.

Samma är det med andra varelser som befolkar barnens värld. Nallar, monster, troll, varulvar, vampyrer, alla benämns regelbundet som ”han”, med häxan som enda undantag. Och i barnlitteraturen är det likadant. I hundra av våra vanligaste barnböcker, både klassiker och ny­utkomna, har 64 en manlig huvudperson, 25 en kvinnlig och 11 båda, inget eller ett kollektiv som huvudperson (exempelvis en förskola), räknar jag till. I barnlitteraturen vimlar det av tummar som kan gå, lejon som kan prata, elefanter som kan flyga och nallar som kan resa i tiden – som nästan alla är pojkar. Nalle Puh och alla andra i hans värld är pojkar, Alfons bor ensam med sin pappa, bockarna Bruse och trollet är alla av hankön, gubben Pettson har naturligtvis en hankatt och bor granne med en gubbe och hans son. Det är idel Pelle, Benny, Billy, Bertil och Super-­Charlie. På senare år har det kommit något fler flickor i litteraturen från 0–3 år: Gittan, Dollan, Vilma för att nämna några.

Ofta går dock analyser av könsstruktur i böcker ut på att se vad personerna gör. Finns det starka flickor? Gör de ”typiska” saker? Jag tror att det grundläggande inte handlar om vad de gör, utan hur många som finns. Är man självklar? Eller är man ett litet tillägg på sidan av världen?

Det är ytterst ovanligt att hitta en bok som endast befolkas av flickor, medan det finns mängder av böcker med enbart pojkar i. Det är som om en kvinnlig huvudperson måste vägas upp av massa manliga personer runtom. Någon ”Anna och den långa tanten” finns inte. Far och son är ett vanligt motiv i barnlitteraturen. ”När pappa visade mig världsalltet” och så vidare; även far och dotter förekommer i exemplariska berättelser där en far lär sin dotter att borsta tänderna. Mor och son går också an – men paret mor och dotter är obefintligt. Det är, som den franska filosofen Luce Irigaray skrivit, vår kulturs svarta hål. Det finns inte i religionen, inte i mytologin, inte i reklamen. Och glöm väninnorna! Små flickor i barnlitteraturen har så gott som alltid killkompisar.

Vad spelar det här för roll, tänker någon. Jag tror att det är här allt börjar. Våra barn växer upp i en snedvriden kultur, där de får lära sig att det manliga könet är standard. Kvinnan och flickan är undantaget. Det är en konstruerad värld som inte har något med natur att göra. Naturen skapar inte en värld där proportionerna är 64–25. Det är kulturen som med alla medel intalar hälften av befolkningen att den är en liten minoritet.

Irigaray har föreslagit att man borde gå och sätta upp bilder av mödrar och döttrar över hela stan. Själv har jag bytt kön på världen. I mitt hem är ”hon” det självklara pronomenet. Nalle Puh, Tiger, Nasse, Ugglan, Ior – alla är såklart hon! Här ska ingen flicka växa upp och tro att hon är i minoritet. Säkert sitter nu massa människor och tycker detta är trams och att allt ska vara som det alltid varit. Men nästa gång ni säger ”han” om ett djur utan att tänka kommer den här texten dyka upp i era med­vetanden – och det är alltid något.