Ledare. Lina Hjorth.

2015-07-21 04:00
Bild: Nora Lorek/TT

Köttskatt? Bara att plinga och köra!

Köttkonsumtionen är en känslig fråga som kan väcka vilda känslor. Det handlar inte bara om mat utan också om ingrodda vanor, livsstil och identitet, det senare inte minst för många män. ”Grönsaker är för kvinnor och kaniner” som en av våra mest kända machoförfattare sa för ett tag sen och det sammanfattar väl biffens symboliska värde på ett bra sätt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Begränsningar av köttkonsumtionen möts alltid av ett antal oproportionerligt upprörda människor. Särskilt inom högern naturligtvis som ibland får det att låta som att ständig tillgång till kött är en grundläggande mänsklig rättighet (ni minns väl GT:s och MUF:s utdelning av hamburgare i protest mot en vegetarisk festival respektive vegetarisk dag på en skola).

Inom vänstern har frågan länge varit infekterad, inte minst för att köttdebatten länge rört sig på det etiska och moraliska planet och grävt diken mellan djurrättsaktivister och de som är måna om att framstå som folkliga (och absolut inte vill beskyllas för moralism). Det akuta hot som klimatförändringarna utgör ställer dock köttdebatten i ett annat läge. Alldeles oavsett om man tycker att det är ok att döda och plåga djur eller inte så måste nämligen köttkonsumtionen minska. Det är ingen värdering, det är en faktisk omständighet.

Den globala köttindustrin står för nästan en femtedel av världens totala utsläpp av växthusgaser. Köttproduktionen är också en av de främsta orsakerna till regnskogsskövling (vilket i sig har en negativ klimatpåverkan) och bidrar till en lång rad andra miljöproblem. I Sverige leder köttkäkandet till ungefär lika stora utsläpp som privatbilismen.

Men trots alla larm om köttets inverkan på både hälsa och klimat så äter vi bara mer och mer, både globalt och i Sverige. Sedan 1990 har den svenska konsumtionen ökat från 60 kilo per person och år till drygt 87 kilo. Vi äter dubbelt så mycket kött som världssnittet. Ökningen går till någon del att förklara med trender (exempelvis alla kött-dieter) men en central orsak är priset. Sedan 1990 har den disponibla inkomsten i Sverige ökat samtidigt som livsmedel blivit billigare (både faktiskt och relativt med andra varor). Och allra mest har priset sjunkit på just kött.

Att köttkonsumtionen skulle förmås minska genom information eller klimatmärkning är önsketänkande på gränsen till flum. Vi behöver politiska styrmedel. Man kan tänka sig krav riktade mot producenterna som missgynnar klimatskadlig livsmedelsproduktion, att offentlig verksamhet (skolor med mera) serverar mindre och bättre kött, och inte minst en reformering av EU:s jordbrukspolitik. Vi behöver dessutom se till att kött beskattas.

När tidningsartiklar förra veckan gjorde gällande att regeringen tillsatt en utredning för att se över denna fråga blev jag positivt överraskad. Äntligen! Delar av miljörörelsen hurrade och LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) protesterade argt. Allt slutade dock i besvikelse. Det enda som hänt är nämligen att frågan om köttskatt har inrymts i ett allmänt diskussionsunderlag för den visionära analysgruppen Grön Omställning som ligger under framtidsminister Kristina Persson.

Jag tycker i och för sig att det är fint att regeringen har tillsatt visionära framtidsgrupper men köttskatten är för fasen inte en fråga som vi behöver visionera kring – vi behöver konkreta politiska beslut!

Köttskatt har sedan länge utretts och diskuterats i rapporter från bland annat Jordbruksverket, Naturvårdsverket och flera miljöorganisationer. Naturskyddsföreningen förespråkar exempelvis en modell med en rak avgift på kött vilket har flera fördelar (inte minst vore det enkelt). Jordbruksverket och flera andra laborerar istället med olika schabloner vilket jag tycker vore att föredra. Det skulle göra det möjligt att hårdare straffa ut det värsta köttet och även ta hänsyn till annat än klimatpåverkan (som andra miljöfaktorer och djurskydd). Dessutom skulle det göra att vi kan beskatta även andra klimatskadliga livsmedel.

Om detta – de konkreta detaljerna – kan vi diskutera, men det finns tillräckligt mycket skrivet och forskat kring kött, livsmedel och beskattning för att miljöminister Åsa Romson genast skulle kunna sparka igång ett lagstiftningsarbete. Istället gör hon som alla andra politiker: duckar (titta på SVT:s nyligen gjorda granskning av politikers ovilja att hantera köttfrågan, världsmästerskap i duckning). Det enda parti som hittills vågat lyfta frågan är faktiskt Fi, all cred för det. Så kom igen nu Mp, V och S. Ni vet ju att det är rätt.

Dessutom är det faktiskt – till skillnad mot vad många tror – en reform som har stöd. Undersökningar visar både att många är beredda att minska sin köttkonsumtion av klimatskäl OCH att en majoritet ser positivt på en beskattning. Skippa ordet köttskatt om ni är rädda för arga reaktioner, kalla det Klimatstyrning av livsmedel och sen är det bara att plinga och köra.