Ledare. Johan Ehrenberg.

2021-05-14 03:00
Illustration: Ulf Lundkvist
Puffetikett
Dagens ETC

Klimatkrisen beror inte på vår konsumtion

Det är en minoritet, en mycket liten sådan, som skapar de stora utsläppen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Den här ledaren börjar med ett mejl från en läsare som reagerat på en mening i förra veckans text om de metanutsläpp som är mycket större än man tidigare trott. Meningen var: ”Det är inte konsumenterna som är bovarna här, det är producenterna.”

Läsaren menar att man inte ska skylla på den ena eller andra eftersom vi människor kan vara både och. Konsument privat men inköpare för företag på arbetstid. Vi har olika roller och det viktiga är att agera i alla rollerna. Varför skulle man som konsument inte kunna påverka företag som läcker metangas genom att välja bort deras produkter?

Det här är en riktigt intressant fråga och jag tror att det just här döljs en av klimatpolitikens verkliga svagheter.

Myndigheter och företag, lobbyorganisationer och forskning, regering och kommunledningar, alla lägger ner mycket tid och mycket pengar på att lösa klimatkrisen genom att diskutera människors beteenden. Det kan vara som McDonalds uppmaningar till sortering av det helt onödiga skräpet som uppstår när man äter där. Stoppa dem i särskilda lådor (vilket nyligen avslöjades som en ren bluff, soporna plockas ihop och går till förbränning). Bolaget försöker hantera de enorma klimatutsläpp förpackningarna skapar genom att lägga ansvaret på kunden, den som inte sorterar är en miljöbov, inte företaget som skapar alla dessa onödiga sopor.

På samma sätt inför regeringen skatt på plastpåsar för att minska användandet, det lyckas sådär, åtminstone lyckas det mycket mindre än om man med lag styrde så att plastproducenterna måste återvinna plasten kemiskt (det går men är dyrt) vilket skulle tvinga fram en helt annan plastproduktion. Inte låtsad cirkulär ekonomi där plast bränns i kraftvärmeverk utan en riktig där råvaran återtas och används gång på gång.

Visst finns det goda exempel på beteendepåverkan, stöd för elcyklar, cykelbanor i städer – att byta bil mot cykel minskar utsläpp ännu mer än en elbil – eller ta den stora framgången i att allt fler människor slutar värma sina hus via förbränning, utan gör det med värmepump som drivs av el.

När miljoner människor byter transport eller energianvändning så blir det verklig förändring.

Men det blir ingen förändring av att äta klimatklokt på inrikesflyget.

Ändå är det en av de mest populära svaren när mäktiga företagsledare och politiker blir intervjuade om klimatkrisen att de förklarar att ”vi måste nog alla ändra vår livsstil”.

Men det är ju inte sant.

De flesta människors livsstil på jorden är fortfarande inom de planetära gränserna.

Det är en minoritet, en mycket liten sådan, som skapar de stora utsläppen.

Om man vill använda beteendeförändring som metod för att stoppa klimatkrisen så måste man börja med att erkänna att metoden fullständigt misslyckats fram till idag. Utsläppen på jorden har inte minskat genom förändrad konsumtion, däremot genom renare energiproduktion.

Klimatkrisen beror inte på konsumtion, den beror på produktion. Det finns tre ben som skapar hela krisen. Energiproduktionen. Skogsskövlingen. Matproduktionen.

Den stora frågan är inte hur de flesta ska kunna konsumera annorlunda, den stora är hur vi ska kunna tvinga producenter att stoppa utsläpp, producera mindre, producera hållbarare saker med mera. Din mobil måste inte vara en miljöbov.

En borgerlig tankevurpa om dessa fakta är att säga att marknaden ska fixa det. Och marknaden ska styras av konsumenterna. LRF ville nyligen att man skulle ta bort tvånget på att kor ska få vara utomhus sommartid, istället ville man att de bönder som låter korna beta ute ska få stämpla sin mjölk så att konsumenterna ska kunna välja den och därmed befria korna från instängning genom sina val.

Men granskar man utsläppen per grupp i ett samhälle upptäcker man två förfärande saker för den borgerliga marknadsidén.

För det första är klimatkrisen klassmässig. Det är de rika som släpper ut, inte de fattiga. De allra rikaste procenten skapar utsläpp som halva mänskligheten.

För det andra är den könsbunden. Män skapar större utsläpp än kvinnor och nu börjar vi närma oss de där orden som får borgerliga partiledare att skrika i tv, klimatkrisen kräver nämligen kamp för jämlikhet och mer feminism.

Den som påstår att utsläpp löses genom ändrat beteende borde chockhöja skatter för de rika och kraftigt höja lönerna för de kvinnodominerade yrkena.

Men har det då ingen betydelse vad jag gör som individ?

Betyder konsumtionsval inget alls?

Jo, de är extremt viktiga men av en helt annan anledning.

Att välja cykel, att inte flyga, att välja klimatklok mat, att vägra slit och släng, att reparera, att odla utan utsläpp på balkong eller egen täppa… allt det här är klimatpolitikens inre motor. De räcker inte för att minska utsläpp men de är helt nödvändiga för att ändra politiken.

Det vi sysslar med är nämligen en politisk kamp och ingen kamp kan bli vunnen om man inte lever som man lär.

Enda möjligheten att pressa politiken är genom att gå före och tvinga fram förändringar. Genom angrepp på förstörelsen, bojkott av klimatbovarna och så stöd till de som agerar med goda exempel.

Så låt oss vända på det. Anledningen till att en klimataktivist både sorterar, minskar sina egna utsläpp, väljer klimatklok mat och klimatklok transport är för att det är i den vardagen vår möjliga framtid finns.

Det är viktigt att leva rent på denna planet.

Det är smart.

Man kan nämligen inte bekämpa stora klimatbovar genom att vara en liten själv.