Regeringen hade redan stoppat det ekonomiska stödet för kablar från havsbaserad vindkraft, vilket effektivt saboterade för några av de viktigaste projekten på Västerhavet. Gott så, men nu behövde man gå steget längre. Så den 4 november gick regeringen ut och lade en död hand över all havsvindkraft i hela Östersjön. Samtliga 13 planerade parker fick avslag med argumentet ”det allvarliga säkerhetspolitiska läget”. Det vill säga, svensk spaningsförmåga österut minskar när svenskt försvar förblindas av alla snurror. Tyvärr, tyvärr. Energiminister Busch räknade inte med något motstånd alls när hon tog till med det allra tyngsta av alla argument: ”Putin gnuggar händerna”.

Men hon räknade fel. Försvarsindustrin Saabs vd fick närmast harmset förklara att deras sensorer självklart klarar vindsnurror, fattas bara annat. Snart stod det också klart att de andra näraliggande Nato-länderna — med Polen som tydligaste exemplet — inte ser något militärt hinder för havsbaserad vindkraft. Men den riktiga smällen var när hökarnas hök, den moderata försvarspolitikern och majoren Mikael Odenberg gick ut och kallade beslutet ”närmast katastrofalt, tangerande till självskadebeteende” och förklarade att det ”är ett näringspolitiskt och energipolitiskt haveri, och försvarspolitiskt betyder det ingenting”.

Ridå? Nejdå, det är aldrig ridå för Ebba Busch. Hon gick såklart till full motattack. Hon förklarade sig vara ”chockerad” över mothuggen, och deklarerade melodramatiskt med riktning Odenberg: ”Det vittnar om ett girigt och fredsskadat Sverige när personer som tjänar pengar på vindkraft sätter det före försvaret av Sverige” och liknade havsvindkraften vid att ”spela rysk roulette” [DN, 15/11]. 

Med tanke på att Busch byggde hela sin valkampanj på vikten av låga energipriser och att det ”måste bli billigare att vara svensk” är det magstarkt hur blixtsnabbt hon svänger 180 grader och anklagar den som värnar om elproduktion för att vara girig. Men att kalla Odenberg ”fredsskadad”, som vore han en fältbiolog med toppluva som står med kartongskylt om artutrotning på Riksbron, livar ändå upp!

Busch är den toppolitiker som gått längst i introduktionen av trumpism till svenska förhållanden. Då tänker jag inte främst på hennes strul med rättvisan, som är mindre viktiga i sammanhanget, utan på hennes naturliga fallenhet för trumpismens mekanismer: Den kollektiva etniska narcissismen och nostalgin (som hennes ständiga referenser till "svenska mammor och pappor" istället för medborgare, invånare eller liknande), det mycket svävande och ombytliga förhållandet till sakfrågor, motståndet mot vetenskap och expertis, användningen av starka emotioner istället för data.

Den höga konfliktnivån till trots saknas något väsentligt i den senaste energidebatten, nämligen den allt överskuggande sanningen att en hög grad av självförsörjning energimässigt, tillsammans med en hög grad av självförsörjning livsmedelsmässigt, är den förmodligen viktigaste delen av totalförsvaret. Att fortsätta att importera rysk fossilgas, ja till och med öka importen vilket skett sedan förra året, kanske faktiskt bokstavligen får Putin att gnugga händer. Det begriper till och med Busch. Men kulturkriget är viktigare, alltid viktigare.