Joakim Medins fall påminner om Sveriges svek mot kurderna

När Joakim Medin talade under rättegången förra onsdagen skildrade han en rad rättsliga övergrepp.

Han fick ingen förklaring till varför han greps och när nyheten om åtalet damp ner i Sverige hade Joakim själv inte fått någon information. Det var hans fru Sofie Axelsson som fick gå igenom det med honom i det veckovisa tio minuter långa telefonsamtalet paret beviljats.

Fallet har, utöver den totala avsaknaden av bevis, kantats av bristande kommunikation. Det har varit tolkar som knappt kan engelska och översättning med hjälp av Google Translate.

Att inte veta varför man är fängslad gör en redan fruktansvärd situation ännu värre. Ovisshet är ett gift.

Medan vi fördömer fängslandet av Joakim Medin – det är det tack och lov många som gjort – är det viktigt att komma ihåg hur Sverige behandlat kurdiska medborgare, inte minst journalister, i kölvattnet av den svenska Nato-ansökan. Joakim Medin har rapporterat om flera sådana fall, jag har själv gjort det.

Vi har Ferit Celik, som pekades ut som ett säkerhetshot av Säpo för att ha gjort det han fick asyl för i Sverige en gång i tiden: demonstrerat för mänskliga rättigheter.

Vi har journalisten Beritan Mohammed, som jobbat på Aryen TV, en kurdisk tv-kanal baserad i Sverige, som utvisades till Syrien – antagligen för att Turkiet anser att kanalen är en del av PKK:s ”terrorpropaganda”.

Vi har vaktmästaren Siho Göcmen som portats från Sverige i 30 år utan att veta varför. När Siho frågat Säpo om anledningen har han fått ett enda svar: att de inte kan kommentera enskilda ärenden.

De här fallen går av allt att döma att spåra till Sveriges resa mot ett Nato-medlemskap, en process som kantades av en rad eftergifter till Turkiet. Det var en pinsam historia, om ni minns.

President Recep Tayyip Erdogan formulerade flera krav på Sverige, och plötsligt hade vi förbundit oss till att slå ned på aktiviteter av kurdiska PKK och att ”snabbt och grundligt” hantera Turkiets krav på utlämningar av individer som påstås tillhöra av Turkiet terrorstämplade organisationer.

Så sent som i januari i år besökte utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och justitieminister Gunnar Strömmer (M) Ankara för att träffa Turkiets utrikesminister Hakan Fidan. Där överlämnade Stenergard och Strömmer den ”vägkarta mot terrorism” som Sverige lovat att ta fram åt Turkiet.

I dokumentet listar regeringen de olika åtgärder som vidtagits. Terrorism i alla dess former finns med, men som allra främsta måltavla lyfts den kurdiska PKK-rörelsen – före jihadistisk terrorism och organiserad brottslighet.

Det är svårt att spekulera i exakt vad som sägs i de intensiva diskussioner som Sverige menar att man för med Turkiet avseende Joakim Medin. Men det vi vet är att den svenska regeringen visat sig följsam när Erdogan ställt krav tidigare.

Vi vet att Säpo har stämplat kurder som säkerhetshot utan att presentera någon bevisning. Vi vet att kurdiska journalister har utvisats för att de rapporterat om sådant som Erdogan inte tycker att man ska rapportera om.

Det påminner mycket om det som just nu pågår kring Joakim Medin. Lösa grunder och avsaknad av förklaringar. Påstådda kopplingar till terrorgrupper. Journalistik som inte är en spegling av Erdogans ideologi.

Jag vill inte tro att Sverige på något sätt bistått Turkiet med uppgifter som använts i det absurda gripandet av Joakim Medin, det Jonas Gummesson resonerar kring i DN (30/4).

Men faktum är att vi gång på gång bistått Turkiet med att gripa kurdiska journalister. Och att vi uppenbarligen är beredda att gå mycket långt för att hålla president Erdogan nöjd.