Henrik Jalalian: Anderssons enda uppgift var att inte säga något klantigt

Så var det Magdalena Anderssons tur att tala i Almedalen. Det var ett tal från ett parti som leder stort i opinionsmätningarna samtidigt som regeringen har problem med skandaler och lågt förtroende.

Anderssons enda uppgift fram till valet verkar vara att se till att alla sitter still i båten och att ingen klantar till det för mycket. Partistrategerna tittar nogsamt på vad folkflertalet tycker.

Så det bjöds på få överraskningar, istället kom en slags socialdemokratisk greatest hits om välfärd, höjda pensioner, vinster i välfärden och slopad karensdag och allmän ordning och reda. Och landslaget som spelar ikväll.

Hon vände sig också tydligt till tidöväljare som varit besvikna på S, sa att partiet gjort läxan från förra valet. Partiet var riktat mot dem som står mellan blocken. Ett tal för att få Jan Emanuel att rösta på partiet igen helt enkelt.

Särskilt svårsmält var det när hon kritiserade ”orättvisa utvisningar”. Socialdemokraterna har varit för tonårsutvisningar i lika hög utsträckning som Tidöpartierna.

Som hantverk var talet okej även om socialdemokratiska talskrivare brukar kunna leverera på högre nivå. Bäst var när hon knöt ihop inledningen att landslaget spelar med att spelarna faktiskt är en produkt av ett samhälle.

Precis så är det. Vi hejar inte på fotbollsproffsen som spelar. Vi hejar på dem för att de är en produkt av oss, vår samhällsmodell. Som välfärdstal betraktat hade talet stora förtjänster.

Risken med den socialdemokratiska strategin är att man inte förberett sig för förändring och därför lät få svårt att åstadkomma den. Att vi byter ministrar men för lite politik. Skapar man inte opinion för ett annat samhälle kommer andra att göra det.

Man vinner valet 2026 – men skapar ett ännu starkare SD till 2030. Storbritanniens Keir Starmer som sett sig omsprungen av Nigel Farages Reform Party är ett varnande exempel.

Klimatet nämndes inte alls i talet. Utom av de aktivister som avbröt Andersson i början.