Andreas Gustavsson: En normal vänster markerar när ”antiimperialister” delar ut terrorkramar

Nu är det bekräftat att du är köpt! mejlar en person till mig efter att kultursidan i Dagens Nyheter publicerat en text av mig om Joakim Medin och den turkiska regimens juridiska krig mot pressfriheten. Köpt? Berätta mer! Det gör denna person hemskt gärna. Köpt av Bonnier. Det blir en kort diskussion. Jag förklarar att kulturens chef Björn Wiman engagerat sig för Medin, och att det vad gäller genomslag finns ett värde i att nå en publik även utanför Dagens ETC. Men nej, det är bara Bonnier som är relevant för mejlaren, som tänker att en judisk ägarfamilj utövar kontroll över mig, för ingenting annat kan ligga bakom att jag sedan 7 oktober 2023 kallat Hamas terror för terror, och antisemitism för antisemitism.

2016 kastade Sverigedemokraterna ut en riksdagsledamot, Anna Hagwall, efter att hon lämnat in en motion om att ”minska Bonniers makt” och att reglera ägandet av medier utifrån etnicitet. Hon var nationalistiskt höger, personen som hör av sig till mig är vänster – men ser samma bläckfisk framför sig, tentakler av judiskt inflytande som formar debatten, inte minst då om Israel och Gaza.

Antisemitism existerar i olika skepnader, med olika avsändare. Ett av Dagens ETC:s journalistiska uppdrag är att granska detta konsekvensneutralt, vilket betyder att vi rapporterar om antisemitism alldeles oavsett om den sprids från Sverigedemokraternas företrädare eller från Vänsterpartiets eller militanta nazister eller Palestinarörelsen. 

Det är en självklar inställning för en dagstidning som har ett antirasistiskt syfte. Speciellt när begreppet antisemitism alltmer politiseras och riskerar att urvattnas, exempelvis då Israels ledning vill stämpla alla motståndare till deras krig, eller Kristdemokraterna försöker etablera att antisionism per definition är antisemitism.

På samma sätt är det viktigt att Dagens ETC korrekt beskriver det som hände 7 oktober 2023. Terror. Civila israeler som slaktades i sina hem, i sina bilar, på en musikfestival. Det är fakta. Det – vad som hände, vad Hamas gjorde – förändras inte av fördrivning och ockupation, inte heller av att staten Israel svarade med ett systematiskt folkmord.

Varje försök till revisionism bör exponeras. Inte minst när så sker på vänsterkanten, även om det råkar vara i dess absoluta marginal. Och vad är mer marginal än Kommunistiska partiet. 

Ellen Kall är dess representant och skriver ledarkrönika i partiets organ Proletären: ”Jag firade också den 7 oktober 2023”. Hon minns hur det ”palestinska motståndet” fick hennes hjärta att slå snabbare, hur hon tänkte: ”Äntligen! Nu händer det!” Men när bilden klarnade, när hon själv såg hur hela familjer mördats? Det finns inte för Kall. Hon såg bara ”propagandalögnerna” och ”de falska påståendena”. Hon accepterar inte att Hamas kallas terrorgrupp. Hon accepterar överhuvudtaget inte att det som hände faktiskt hände. 

Hur är det ens möjligt? 

En mening räcker för den som vill förstå hur hon hamnat i sina slutsatser: 

”Att inte vika sig för de spelregler imperialismen satt upp.”

Det finns en knastrig, daterad vänster som tolkar allt som sker i världen utifrån imperialismen. USA. Israel. Det kapitalistiska väst som förslavar tredje världens massor. En suggestiv dikotomi att klamra sig fast vid om man har problem med nyanser. Men så slutar det också med att man vänslas med Kubas och Nordkoreas regimer, med att man har grava problem att greppa mekanismerna bakom Rysslands övergrepp mot Ukraina – och med att man hyllar reaktionära Hamas som en nobel befrielserörelse.

Det är motbjudande. 

Det är inte solidaritet med palestinier, bara med sin egen ideologiska låsning.

Jag har haft många och långa samtal med ukrainska vänsterprofiler som undrar varför europeisk och amerikansk vänster inte städar bort den här sortens reliker. Hur många Roger Waters kan det finnas? Hur många Ellen Kall? Hur många överlagrade kommunister som reflexmässigt kastar sig i Kremls famn? 

Svaret är ju att de inte är många, tvärtom, antalet är – trots viss återväxt – krympande. Men det spelar ingen roll, en normal och uppdaterad vänster måste alltid placera sig mellan dessa och tolkningsföreträdet.

Kommunistiska partiet jublar över att Kalls krönika ”får hela högern att tappa det totalt”, men vad är inte höger utifrån det partiets position? Dagens ETC är höger, jag är definitivt råhöger. Proletären brukar i och för sig kalla mig ”vänsterliberal”, när redaktionen inte är upptagen med att göra devot intervju med en annan så kallad antiimperialistisk individ som blivit dömd för att ha hotat mig och Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis med att vi ”borde hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna”. 

(För den som är intresserad av bristfällig journalistisk metod är detta ändå en fråga att hänga högst upp i julgranen: ”Men var det inte lite överdrivet att jämföra Leonidas Aretakis och Andreas Gustavsson med nazistiska Der Stürmers chefredaktör Julius Streicher som dömdes för medhjälp till folkmord? Det finns väl ändå de som är mer medskyldiga idag?”)

Proletärens chefredaktör spikade väl egentligen upp sin katekes redan i november 2023:

”Den som kan sin antikoloniala historia vet att de förtrycktas befrielsekrig inte direkt var några tebjudningar. Upproren och våldet riktades även mot civila, mot bosättare, vita farmare och kollaboratörer. Det råder ingen tvekan om att den palestinska attacken den 7 oktober var brutal – många oskyldiga civila fick sätta livet till. Men en antikolonial och antiimperialistisk vänster kan inte fastna i fördömanden, moraliseranden eller kålsuparteorier.”

Jag tror tyvärr inte att det finns något som kan övertyga honom eller Kall om att Hamas inte är Nelson Mandela. Jag antar att de har sett de skakiga, skoningslösa videofilmerna från kibbutzerna och Nova. Men att det lämnar dem komplett oberörda.

Jag tror samtidigt att det är nödvändigt att markera.

Det här är inte min vänster.

Min vänster klarar av att fördöma terror.

Och kan därför också med trovärdighet fördöma ockupation och ett folkmord.