Maria-Pia Boëthius: Jag önskar att Schopenhauer och Nietzsche kom tillbaka

När jag var liten och på besök hos mormor (född 1882) i Helsingfors berättade hon för mig att när hon var liten som jag, hade hon träffat en ”uråldrig gumma” som när hon var barn sett Napoleon till häst i Polen. Jag blev inte så imponerad – då – men allteftersom jag växte upp och började intressera mig för historia häpnade jag. Napoleon! Låg ”förr i tiden” trots allt så nära? Det kändes utvalt att pratvägen ha kommit i kontakt med Napoleon, den gamla kvinnan som sett honom rida och pratat med mormor, som pratade med mig. 

Eller min älsklingstant Lilian, född i S:t Petersburg år 1900. Hon gick i den snobbiga flickskolan Smolnyjinstitutet, som rekvirerades och blev Lenins högkvarter under ryska revolutionen. Lilian hade sett Nijinskij dansa på Bolsjojteatern, dansören som anses vara bland de främsta någonsin. ”Och vet du, det blev skandal!” berättade Lilian. ”Furstinnan Olga – en av tsarens döttrar – frågade förvånat vad Nijinskij hade mellan benen. Nijinskij vägrade använda suspensoar och den unga furstinnan kände inte till männens anatomi”, enligt Lilian, som femtio år senare fortfarande var mycket road av minnet. När vi talade om tiden före revolutionen sa Lilian med avsmak: ”Rasputin! En dag åkte vi på samma spårvagn. Och kan du tänka dig, han luktade!” Rasputin som i historien är den avrättade tsarfamiljens onda genius, en skrämmande Faustfigur, som mer liknar en ond saga eller en myt. När någon berättar för dig att hon åkte med samma spårvagn som Rasputin får han plötsligt mänskliga dimensioner.