När jag för länge, länge sedan första gången läste öppningsraderna i Johannesevangeliet blev jag alldeles tyst inombords. Jag läste det inte teologiskt, som ett yttrande om gud, utan just som ett yttrande om ordet, det skrivna ordet. Hela mitt liv, ända sedan jag lärde mig läsa, har det skrivna ordet varit det alltigenom centrala för mig. Jag minns det som om det var i går hur jag under det första sommarlovet mellan första och andra klass faktiskt gick omkring och oroade mig för att jag skulle ha glömt bort de där underbara bokstäverna som jag nyss fått lära mig. Hur man formade dem med handen i skrivhäftet. Hur de på ett nästan mystiskt sätt ljudades fram. Alfabetets bokstäver hängde på skyltar bakom katedern. Fröken Elizabeth, jag minns inte hennes efternamn, lutade sig över mig där jag satt i skolbänken och sa att hon tyckte jag skrev bokstaven a så fint.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Många år senare gick jag en flammande höstdag över skolgården och skrev en hyllningsdikt till alfabetet, Sång för läseboken, där några av raderna lyder:

Och du tänkte på den sällsamma

bokstaven a som en gång tågade in i en värld

som aldrig skulle bli densamma ... Och träden

träden nös i vinden, kringvirvlande

i hösten tusen röda löv som hade

alla andar sluppit ut ur dem vars ansikten

rodnade mest inför alfabetets

förkrossande makt,

de som är själva det material av vilket

bokstäverna görs så att befrielsen redan

från början ger läseboken dess oerhörda tyngd ...

Och vinden vinden gick i träden, skepp

du hörde skepp vars bogar bröts mot vågor,

det kunde varit fenicier i en seglats längs

människans kuster, de som köpte

och sålde tecknen för människans

Arbete. Och varje bokstav är

ett minne av slaveriet, varje fri tanke

dessa bokstäver bygger är en

återupprättelse ...

I dikten är således alfabetet byggt av både slaveri och befrielse. Skriftspråk och läskunnighet (för de få och utvalda) föddes ur de svårt hierarkiska kulturer, kommandokulturer, som började byggas för tiotusen år sedan. För att hålla underlydande i schack, för att handla med boskap, vete, människor. Så är det. I begynnelsen var ordet maktens. Men så förflyter seklerna. Plötsligt kan det skrivna ordet vara högst revolutionärt. Pamfletter sprids i underjorden. Och en liten flicka i Afghanistan lär sig läsa och alla horisonter i ett patriarkalt samhälle förskjuts på en sekund. Simsalabim kan maktens ord också granskas, ett efter ett. Att höra En Stor Ledare tala kan vara förföriskt. När samma tal kommer på papper föds den iskalla kritiken. Underligheter kan strykas under. En spydig kommentar fogas till i marginalen.

Jag försvarar alltså det skrivna ordet. I veckan blev jag vettskrämd när jag läste en mediekrönika i Dagens Nyheter. Skribenten hade varit på ett stort möte där ledande representanter för Facebook slagit fast att framöver, ja redan nu, är det rörliga bilder, video, livevideo, som gäller. Jag tänkte i mitt stilla sinne på den där franske terroristen som veckan innan livesände sina fruktansvärda mord i en stadsdel i Paris. Men jag tänkte också på de tusentals otroligt taffliga tv-klipp som nu översvämmar svensk press och inte minst svensk landsortspress: Det är från och med nu meningen att vi ska titta på nyheter. Inte läsa nyheter. Vi ska höra röster, se ansikten. Vi ska inte längre ta vägen över det svala, motsägelsefulla alfabetet som rymmer både övermakt och uppror.

Och jag är säker på att detta kommer att göra oss alla en smula dummare.

Nej, jag har förstås ingenting emot film, video, rörliga bilder. Jag medverkar själv ofta i tv-mediet och vet vilken genomslagskraft det har och vilka möjligheter till närhet och levande engagemang det erbjuder. Det är proklamerandet av den rörliga bildens absoluta övermakt i medie- och de sociala medieströmmarna som gör mig i det närmaste livrädd. Hundra miljoner videotimmar per dag visas redan på Facebook, som nu sliter dag och natt för att utmana Youtube på detta område.

DN:s Martin Jönsson refererar i sin krönika Nicola Mendelsohn, Facebooks operative chef för Europa, Mellanöstern och Afrika (jodå, här talar vi imperier) när hon om de närmaste fem årens framtid säger så här: ”Jag ser ju en tydlig nedgång för text, så om jag ska gissa blir det video, video, video. Inget annat. Det kommer förmodligen bara att vara video. Det är det allra bästa sättet att berätta historier på. Det rymmer så mycket mer information, på kort tid.”

Och min gamla fröken Elizabeth, som vid det här laget är borta och sedan länge och undervisar änglar i himlen, lutar sig över mig och säger att bokstaven a måste formas i en enda, fin rörelse och att det är så viktigt. Jag känner hennes andedräkt. Hennes stora, tunga kropp. Och hon har blivit rebell, en revolutionär maktkritiker.

Det skrivna ordet och den noggranna läskunnigheten riskerar framöver att mest leva vidare på de elituniversitet där makten utbildar sig själv. Vi andra får nöja oss med video, video, video. Jag är livrädd.