”Hos ingen annan ras, möjligen med undantag för östbaltisk ras, är natursinnet och kärleken till naturen så levande som hos den nordiska”. Orden är från läroboken Svensk folkkaraktär, utgiven så sent som 1944 (såklart är heller ingen annan ras fullt lika hederlig, lika kulturskapande eller lika heroisk, enligt boken). Bilden av svensken som en naturälskande och friluftsbenägen människa har djupa nationalistiska rötter. Inget annat folk älskar björkar och mossor som vi, minsann!
Kan det vara det nationella natursvärmeriet som ligger bakom den häpnadsväckande naivitet som präglar klimatpolitiken i allmänhet och skogspolitiken i synnerhet? Kan det förklara hur det överhuvudtaget är möjligt att Centerpartiet kan lansera sig som ett grönt parti och komma undan med det? Lööf har angivit att de enda oeftergivliga kraven för att stödja höstbudgeten är ”stärkt äganderätt över skogen” och försvagat strand- och vattenskydd.
”Stärkt äganderätt” betyder naturligtvis inget annat än försvagat demokratiskt inflytande över skogen för den stora majoriteten som inte äger den, men lever av syret som den producerar. Centern har redan lyckats stoppa nyckelbiotopsinventeringen och pläderar därtill för att ”gallra i” (förstöra) redan insamlat material. Nu anser C alltså att myndigheterna ska ha ännu mindre att sätta emot avverkningsplaner.
Detta i ett läge när svensk skog avverkas i en aldrig tidigare skådad hastighet. Tjänstemän larmar om stora pågående förluster av värdefulla biotoper. Det finns ingenting måttligt med de förslag C nu slåss för. De innebär en radikal omsvängning åt Bolsonaros håll. Att generaldirektören på Skogsstyrelsen själv blir allt rikare på avverkningar är en bananrepubliksfars. Sådant som någon skulle starta namninsamling mot om det skedde i Brasilien. När det sker i oöverträffat naturälskande Sverige går det liksom inte att se klart.
Om svenskarna är det mest naturälskande folket råder ingen tvekan om vilket folk som är det mest naturhatande. Kineserna, givetvis. ”Kineserna” måste vara det mest använda argumentet emot att vidta några klimatåtgärder alls. I det ögonblick debatten hotar att närma sig konkreta förslag, ropar någon ”Men tänk på en-komma-fyra-miljarder kineser! Snart ska de ha varsin bil! Varsin platt-tv! Varsin biff! De lyfter inte ett finger för klimatet!”
Det är bara det att det inte är sant. Kina har förvisso höga utsläpp, men erkänner sakförhållandena kring klimatkrisen och har en färdplan för minskningen. Kina har slutat finansiera kolkraftverk utomlands och införde nyligen ett tioårigt fiskestopp för den enorma Yangtzefloden. Nej, det är inte nog. Och ja, Kina är ett problemland (av många) i klimatfrågan. Men ”lyfter inte ett finger” är helt enkelt inte sant.
Året är 2021. Klimatförändringarna, dess orsaker och dess konsekvenser är väl belagda och beskrivna. Men i Sverige är det fortfarande fullt möjligt att blanda ihop klimatåtgärder med någon form av allmän naturkärlek kryddad med lite eko-estetik. Lööf instagrammar leriga gummistövlar bland lingontuvor och och tadá: partiet blir ”högerns gröna alternativ”. Som om naturkärleken automatiskt gör svenskar till klimatföredömen, alldeles oavsett vilken Cementa- och avverkningsskit vi sysslar med. Lika stark är övertygelsen om att alla andra länder är lite sämre och bryr sig lite mindre, nästan oavsett vad de gör.
En sämre utgångspunkt för förhandlingar är svår att tänka sig. Den barnsliga nationalismen i Svensk Folkkaraktär är mest lite språkligt daterad, men tycks för övrigt rätt välbehållen.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
