Andreas Gustavsson: Ett mirakel att inte alla kvinnor går i celibat

Vad beror det där könsgapet på egentligen? Kort sagt, att kvinnor drar politiskt åt vänster medan män drar politiskt åt höger. En tendens som är särskilt påtaglig bland unga. Det här har medier och opinionsbildare och andra vridit och vänt på ett tag nu. Men en ny spekulation finns alltid runt hörnet. 

Det är här professor Bo Rothstein gör entré. Han skriver i Kvartal om vad han menar kan vara direkt avgörande.

”Det förefaller rimligt att anta att denna händelse handlar om det omfattande flyktingmottagande som Sverige åtog sig åren 2014–2026 då runt 300 000 migranter anlände till landet.”

Rothstein tar fasta på att cirka 70 procent av flyktingarna var män, varav många unga. I hans logiska kedja innebär den tillförseln en demografisk störning, som då kan kopplas till ”etniskt svenska unga männens politiska orientering”. Det vore ”synnerligen osannolikt” att anta att en ”så pass stor händelse” inte skulle ha haft betydelse, menar Rothstein, som förundras över att andra statsvetare inte analyserar den här saken.

Själv vill han presentera sin teori. 

Nu anar du kanske vart han är på väg. 

Konkurrens om kvinnor. 

Inte bara konkurrens om jobb och bostäder och välfärdens tjänster. 

Han kallar denna dimension ”att älska”, ett begrepp som han hämtar från en finsk sociolog som på 1970-talet definierade ett slags behovstrappa giltig för de nordiska staterna, där materiella resurser samsas med ”kärleksfulla relationer”.

För att destillera Rothstein, unga män gillar Sverigedemokraterna för att de känner att invandrarna tar alla tjejer, varpå rasismen gror i deras svultna hjärtan.

Den har vi ju hört förut. 

Skillnaden skulle vara om Rothstein faktiskt har något konkret att komma med, till exempel ett svar på frågan varför dessa unga svenska män är begränsade till unga svenska kvinnor och inte kan säga hej till någon av de unga invandrade kvinnor som kommit till Sverige.

”Hedersförtrycket innebär som regel starka begränsningar för dessa unga kvinnor att inleda relationer med etniskt svenska unga män.”

Som regel?

Låt oss fortsätta leka gissningsleken med Rothstein, för han är inte är klar ännu, hans teori om kärlekskranka män handlar också om social respekt, och han medger i och för sig att denna faktor är ”svårare att precisera rent empiriskt”, men han gör det ändå med en riktigt märgfull anekdot:

”Några yngre manliga kollegor till mig (som lever ett mera volatilt amoröst liv än jag) berättar följande: När de besöker olika sajter där man kan söka efter partner är det inte ovanligt med kvinnor som i sina sökprofiler indikerar att ’Sverigedemokrater göre sig inte besvär’.”

Det är synd om männen.

Först ratade av kvinnorna.

Sedan ratade igen, grundligt Tinder-kasserade, när de politiskt omsätter sin smärta i nationalistisk högerpolitik.

”Det omfattande flyktingmottagande åren 2014–2016 har bland de unga etniskt svenska männen skapat många som inte har, inte älskar och inte känner att de är respekterade i samhället.”

Har någon någonsin bjudit på en lika tunn soppa?

Rothstein utgår från ett rimligt antagande – omfattande invandring som sker under kort tid kan få genomgripande konsekvenser – men är helt och obekymrat ovetenskaplig, även om hans kategoriska slutsats maskeras som en öppen fråga. 

Han har verkligen ingen aning.

Det tillhör som bekant inte ovanligheterna att folk bara låter sina hjärnor bubbla, rakt ut i offentligheten. Inte heller att medier plattformerar sådant. Kanske är det mer sällsynt med prominenta professorer som unnar sig. Dessutom unnar sig genom att lufta att unga svenska killar är något slags sorgligt incel-kollektiv. 

Det är sunkigt. 

Men inte ens i närheten lika sunkigt som den underliggande förutsättningen. Att kvinnor antingen hellre väljer att dejta Muhammed. Eller är hedersförtryckta och måste gifta sig med Muhammed. Alldeles oavsett bara statister när män, vilket Rothstein är övertygad om, styckar upp den sexuella/relationella marknaden mellan sig.

Ett riktigt lågvattenmärke.

Rothstein lyckas åtminstone, oavsiktligt, väcka en på riktigt intressant fråga:

Hur orkar kvinnor ens bli ihop med män överhuvudtaget när dessa mäns hetaste passion verkar vara att diskutera kvinnor över deras huvuden, som en tillgång att fördela?