Lotta Ilona Häyrynen: I min förort spelar det roll vem som styr

I början av mandatperioden skrev jag om förslumningen av Akalla, bostadsområdet nordväst om Stockholms innerstad, där jag bor. Ica-butiken skulle stänga och bankomaten försvinna efter att byggnaden köpts upp av skandalbolaget Riksbyggen. Korna hade försvunnit från det som var Stockholm stads sista levande jordbruk. Strax bredvid byggdes Förbifart Stockholm i rasande tempo och hotade med avgaser.

Det lilla som fanns i Järva, en av Stockholms mest utsatta bostadsområden, var på väg att försvinna. Arbetslösheten är redan utbredd, medellivslängden låg. Det var här det sköts först och värst. Pandemin slog dessutom hårt här. Benjamin Dousa, då ordförande i stadsdelsnämnden, brydde sig lika mycket om sina invånare som han nu verkar bry sig om människorna som runt om i världen är beroende av bistånd. Trångbodda familjer erbjöds extra lägenheter om någon i familjen tillhörde en riskgrupp – mot en summa så hög att nästan ingen hade råd med det.

Man kunde tro att saker inte kunde bli värre, men efter åtta år i Järva behövde jag konstatera att vår hemförort var sämre då än när vi flyttade hit.

Men nu, fyra år senare? Plötsligt finns faktiskt ljusglimtar. Föreningslivet lever. Kommunen har tagit bort avgiften för fritidsklubbar för mellanstadieelever och fått deltagandet att explodera. Nittio procent av Järvas barn är numera inskrivna på förskolan. Skjutningarna har minskat kraftigt och uppklarningsprocenten har gått upp. Gymnasiebehörigheten ökar. Unga som vill ha feriejobb får feriejobb.

I dagarna presenterade Socialdemokraterna i Stadshuset ett sorts Järva-facit över sina fyra år vid makten, och det ser minst sagt lovande ut. Ett av det rödgröna styrets smartaste drag har varit att införa vad de kallar en jämlikhetspeng. Genom den omfördelas hundratals miljoner från lönsamma exploateringar till projekt i områden där investeringar behövs som mest. Det märks i stadsmiljön. Plötsligt byggs det.

Än finns dock rejäla orosmoln för förorternas framtid. Den ena handlar om psykiatrin. Regionens nya upphandling som Dagens ETC också skrivit om har inneburit en direkt försämrad vård. Både patienter och personal larmar. För Järvas del är det särskilt allvarligt. Psykisk ohälsa hör ihop med fattigdom, sjukskrivning och flyktingerfarenheter. En avsevärd del av befolkningen lider dessutom av PTSD efter närhet till gängvåldet. Redan tidigare har ideella krafter som Rädda Barnen fått rycka in med krisstöd då det offentliga inte räckt till.

Det mörkaste molnet handlar om regeringspolitiken. I några få slag kommer ekonomin i Sveriges ekonomiskt mest utsatta bostadsområden att försämras ytterligare. Bidragstaket är med precision utformat för att slå särskilt mot områden som Järva. Tuffast blir det för barnfamiljerna.

På detta ska man dessutom kvalificera sig till välfärden. Först efter fem år ska man få ta del av stora delar av samhällets skyddsnät. Inte ens regeringens egna utredare tror att detta kommer få människor i arbete. Det går knappt att hitta en expert som inte varnar för den fördjupade fattigdomens effekter.

Och här ute handlar det hela tiden om våra grannar. Om deras barn. Om klasskamraterna till våra barn.

Det är dock värt att nämna ljuset när det väl finns. I den politiska debatten låter det ofta som att allt vore samma-lika, men Järvas utveckling bevisar att det faktiskt spelar roll vem som styr.

En ny matbutik har öppnat. Korna har återvänt till gården. Våra bostadsområdens öden är inte ristade i sten.