Henrik Jalalian: Åh nej, inte Stefan Stern!

En dag när jag går runt i centrala Stockholm hörs plötsligt ett märkligt klatschande ljud.

Jag undrar vad i alla världen det är.

”Klatsch. Klatsch. Klatsch”, låter det.  Som när hud möter hud. Sen får jag syn på honom.

Stefan Stern.

Jag förstår genast. Ljudet är från alla händer som sträcks fram, när förbipasserande försöker göra high fives med den tidigare socialdemokratiska partistrategen. 

Stefan Stern blev populär som en av huvudarkitekterna bakom Socialdemokraternas valförlust 2010. Därefter älskad i breda folklager som karismatisk lobbyist för vinstintresset i skolan, privatiserad ätstörningsvård, rådgivare i Wallenbergsfären och senior fellow på Timbro.

Stern är som kronprinsessan Victoria och Bamse. En samlande kraft. Ett mänskligt kulturarv. Och där på gatan ville gammal som ung trycka sin handlfata mot hans, för att på ett självklart och enkelt sätt förmedla sin aktning.

Att han i veckan på DN Debatt meddelade att han lämnar Socialdemokraterna är naturligtvis en inget annat än en fullständig katastrof för de rödgröna.

Högern däremot, som ligger under med tio procent i opinionen, har väntat på en game changer. Här kom den till slut. Stefan Stern byter sida. Under veckan som gått finns knappt någon politiker från regeringspartierna som inte delat vidare hans artikel. Undra på det.

Som om det inte vore nog motiverar han nu sitt ställningstagande med kända valvinnare som att motsätta sig rödgröna krav på höjd a-kassa, kortare arbetstid och förbättringar av sjukförsäkringen. Som den sluge mediestrateg han är sparkar han de rödgröna där det gör som ondast, försök slinga dig från bättre sjukförsäkring Magdalena Andersson!

De goda opinionsmätningar var kul så länge de varade. Men nu är det kört. Folkets man, Stefan Stern, har bytt sida och allt är förlorat.