Konjunkturer är som tidvatten. När det är högkonjunktur ser allt bra ut: tal om fred, vänskap, rikedom, lån som aldrig behöver amorteras och hör man någon politisk kritik är det på sin höjd klagomål på att vi utsätts för så mycket reklam. Men när tidvattnet drar sig tillbaka, när lågkonjunkturen kommer – då upptäcks allt bråte. Det har legat på stranden hela tiden, men inte märkts förrän nu. Och så ser människor skelett, fula vrak, mutor, intressekonflikter och låga känslor dyka upp. Bråtet är naturligtvis inte orsaken till tidvattnet – men människor tror det, eftersom det plötsligt blir synligt. En sådan process sker över hela Sydeuropa ända sedan krisen bröt ut. Varje månad uppdagas nya skandaler. I veckan har två dykt upp i Grekland.
Den första är att även Sverige visar sig vara involverat i landets korrupta system. Eriksson har betalat över hundra miljoner kronor för att få Grekland att köpa krigsmaterial. Radarsystemet Erieye utvecklades specifikt för att passa ihop med Natos försvarssystem, och det första Nato-land att köpa systemet blev alltså Grekland. Men det räckte inte med kvalitet eller vad kapitalisterna kallar ”hederlig konkurrens”, utan det skulle till 116 miljoner för att övertyga den grekiska regeringen. Rakt ner i fickorna på ministrarna, varsågod, köp en lyxvilla och här är en skål från Kosta-Boda som minne av dina svenska vänner.
Här har vi alltså ett land som främst lever på jordbruk och turism, som inte kunnat utveckla en fungerande välfärd eller ett skattesystem – glöm daghem åt alla – men som ska köpa flest vapen i hela Europa. Fram till dess att krisen bröt ut tjänade Sverige storkovan på att sälja vapen till Grekland, och Reinfeldt skröt i sina dokument om att vår försäljning av krigsmateriel 2008 gick ”upp från 80 till 1071 miljoner kr”. Sverige är ett exportland, det är till stor del på exporten vi bygger vårt välstånd. Om länderna vi exporterar till blir utblottade för att de köper vapen för alla pengar? Inte vårt problem. Och när kraschen kommer pekar vi finger och säger ”Era korrupta jävlar”.
Men vem är egentligen korrupt? Är det regeringen som tar emot mutor? Eller är det företaget som mutar? Naturligtvis är det båda. Det är ett system som hänger ihop. Länder i Sydeuropa har blivit Europas mutkolvar. Nord har kunnat öka sina exporter tack vare korrupta regeringar i syd. Och med vad har Sydeuropas länder betalat dessa köp? Med lån från franska och tyska banker. Så har Nordeuropa berikat sig dubbelt och gör det fortfarande.
I Grekland förorsakade detta avslöjande knappt mer än en gäspning. ”Jaha. Ge mig ett moln så jag kan falla ner från det” sa en vän luttrat till mig. Ingen är förvånad. Det här är vardagsmat. Siemens betalade för att Grekland skulle köpa deras elektroniksystem: när Siemens missat att hänga på trenderna inom industrin och efterfrågan sjönk, då kunde några miljarder euro göra susen, och i dag sitter systemen i hela Atens tunnelbana och alla stans trafikljus. Att byta dem skulle bli för dyrt, och alla nya delar måste också köpas från Siemens. Det tyska företaget Ferrostaal betalade miljoner för att sälja ubåtar till Grekland, varav en av dem lutade och var helt obrukbar.
Den andra skandalen slog dock ner i Grekland som en bomb. För nu har det visats, svart på vitt, hur nära kopplingar högern som styr landet har till nazisterna. En av nazistiska Gyllene Grynings riksdagsledamöter, Ilias Kasidiaris (känd för att ha misshandlat kvinnliga socialister på tv) sitter och pratar i all vänskaplighet med premiärministerns närmaste man, högermannen Takis Baltakos. Det märks att de är vänner, att de ofta sitter och tar en kaffe ihop och diskuterar politik. Vad Baltakos inte vet är att denna gång blir han filmad. Och den diskussion som följer är värdig en pjäs.
Nazisten Kasidiaris frågar honom: ”Du, varför började ni arrestera oss i Gyllene Gryning egentligen?”
”Bevis var det inte”, säger premiärministerns rådgivare, ”han hade inga bevis mot er, han är rädd för sig själv. För ni tar röster från honom och vänstern tar in hans försprång.”
”Så det handlar bara om röster?”
”Det är logiskt.”
”Och för att vi tar hans röster ska han fängsla oss?”, säger nazisten.
”Han är en bögjävel, en fisförnäm borgare. Han övertygade åklagaren att ni var ogudaktiga nazister.”
”Varför skriver du inte en formell rapport om detta och lämnar in?”
”De kommer bara stoppa undan den. De kommer från samma by allihop.”
Detta betyder naturligtvis inte att Gyllene Grynings medlemmar är politiska fångar. De mördade papperslösa i flera år utan att någon reagerade. Utan det betyder att högern inte bryr sig nämnvärt om nazismen förrän den blir ett hot mot deras makt. När nazisterna dödade musikern Pavlos Fyssas fick de en anledning att förbjuda en politisk konkurrent.
Högern har många lik i garderoben att ta itu med. Det har också Eriksson, Siemens, Ferrostaal, Daimler och vem vet hur många andra storföretag. Allt detta skedde i slutet av nittiotalet – men det är först nu, under krisen, som det uppdagas. Det är själva grejen med kriser och lågkonjukturer: bråtet kommer upp. Då skräms de flesta av fulheten och önskar sig högkonjunkturen tillbaka. Själv hatar jag högkonjunkturer, särskilt de som bygger på bubblor. De är fulla av lögn, människor blir falska, använder pengar de inte har, ord de inte begriper, det politiska samtalet blir falskt och vänskapen ytlig. Under lågkonjunkturer blir vi lidande ekonomiskt, men vi kan också ta tillfället i akt för att se vad som verkligen låg därunder. Och revidera vår bild av kapitalismen: mutor, imperialism och användande av rättsväsendet för egna intressen är inte enstaka olycksfall i ett annars fläckfritt system. Kapitalismen är precis lika mycket allt detta. Det bara doldes av tidvattnet.
