Annie Croona: Har du råd att göra slut?

Har du funnit dig själv framför ett relationsprogram på tv, drabbad av en stark vilja att ropa ”GÖR SLUT”? Det krävs inte många avsnitt av ”Gift vid första ögonkastet” för att impulsen ska uppstå, och vi är många som tvingats dämpa den också i våra egna liv. 

Det borde ju vara precis så enkelt: om man inte är rätt för varandra eller om kärleken tar slut – då separerar man. Förekommer det våld i relationen är det en fråga om överlevnad.

Men i Sverige är det inte enkelt, eftersom bostadskrisen har fått förhållanden att handla om något annat än känslor. För många är det helt enkelt en omöjlighet att göra slut, eftersom det också innebär förlusten av ett hem. 

Och kvinnor är särskilt utsatta. Var femte kvinna kan inte lämna sin relation på grund av svårigheter att hitta bostad och nästan 60 procent har inte råd att bo kvar efter en separation. Ensamstående mammor bor dessutom mindre än ensamstående pappor.

En ny rapport från Jämställdhetsmyndigheten visar att bostadsmarknaden fördjupar den ekonomiska klyftan mellan könen, och pekar bland annat på bristen på hyresrätter – som kvinnor är mer beroende av än män. 

I en text i Dagens ETC satte Nora Adin Fares ord på det som många i min generation upplevt: ”Aldrig bott på gatan, aldrig haft ett hem”. I 20-årsåldern flyttade jag minst en gång i halvåret. Jag hade inga tavlor på väggarna, ibland inte ens mitt namn på dörren. 

Under den perioden var en bostad utan utgångsdatum det enda jag längtade efter. Men jag kvalade inte in: jag hade inte femton års ködagar och jag hade absolut inte 300 000 på banken (vilket är insatsen som krävs för att köpa en etta i Göteborg, där jag bodde då).

Jag ser ibland försvarstal för den absurda bostadssituationen. Ibland romantiseras kringdrivandet, vilket nog måste ses som en försvarsmekanism, och ibland lyfts det fram som en stärkande ritual för unga att gå igenom. 

Att bo med sina föräldrar, eller i ett kollektiv, måste vara frivilligt – inte påtvingat av kronisk bostadsbrist.

I Aftonbladet Kultur har Clara Cronhielm i princip gett upp – och flyttat hem till sina föräldrar, vid 23 års ålder. Hon skriver: ”När framtiden är osäker, hyrorna absurda och ensamheten normaliserad, kanske det är dags att omvärdera vad självständighet egentligen betyder”.

Det finns såklart en poäng i att motarbeta ensamheten i samhället. Men att bo med sina föräldrar, eller i ett kollektiv, måste vara frivilligt – inte påtvingat av kronisk bostadsbrist. Även om det finns människor som trivs med att flytta runt – jag är sannerligen inte en av dem – så måste ett fungerande samhälle kunna erbjuda ett tryggt hem till alla, oavsett inkomst. 

Det är en grundläggande rättighet att ha ett hem, men vi behandlar frågan som en liten skitsak. 

Varje gång Tidöregeringen presenterar ett bostadspolitiskt förslag har jag en naiv förhoppning om att de har insett allvaret i situationen: att de äntligen kommer att göra något som faktiskt åtgärdar bostadskrisen. Men när jag tar del av förslaget ”Sverigehuset” blir jag snabbt påmind om hur det här styret fungerar.

Tidöpolitik är att konsekvent överge samhällets svagaste och belöna de rika. Tidöpolitik är att låtsas som att ett förslag är en lösning på ett problem när det egentligen handlar om något helt annat. Tidöpolitik är att hålla SD på bra humör, eftersom det är så man håller sig kvar vid makten. 

Alla dessa syften uppfylls när man nu presenterar ”Sverigehuset” – ett bygglovsbefriat hus som ska göra det enklare för människor att ”förverkliga sina drömmar”, enligt KD-ledaren Ebba Busch. Drömmarna om att få ett förstahandskontrakt och att ha råd att köpa en första lägenhet hörsammas däremot inte. 

Vill du göra slut? Det är inte det som är frågan. Det du behöver fråga dig är om du har råd att göra slut; om du har de många års ködagar som behövs för att få en hyresrätt, eller tillräckligt många nollor för att kunna köpa en bostadsrätt. 

Det var längesedan förhållanden tilläts handla om kärlek – och längesedan vi prioriterade allas rätt att ha ett hem.