Cecilia Verdinelli: Vem pekar finger åt de som tar sig rätten att skinna nyanlända?

Men?! Villagatan slutar blint i ett skogsbryn vid nummer 22. Du ska till nummer 37. Du har letat i snart tjugo minuter. Eftersom din lön börjar ticka först när du är inne och kan påbörja städningen är varje minut en förlorad minut. Du skulle kunna söka via google maps på mobilen, men telefonen håller på att ladda ur och du måste ringa Hasse, chefen, för att komma in i villan. Det är ju larmat och kunden vill inte anförtro dig larmkoden. Bäst att spara på mobilbatteriet, alltså. Så du bestämmer dig för att gå tillbaka till hållplatsen och börja leta åt andra hållet. En stund senare hittar du. Det har nu gått en halvtimme. Du drar upp mobilen ur bakfickan och ringer Hasse. Fem signaler går fram, sedan Hasses telefonsvarare som du hört till förbannelse: ”Om gubbfan inte dött än ringer han upp snart! So long!” Nej, nej, nej. Typiskt! Du får ringa flera gånger innan han svarar. Det hinner gå ytterligare sju minuter utan lön. ”Sorry, satt på skithuset”, svarar han glatt. När du kommer hem den kvällen har du varit borta på jobb i nästan tolv timmar men kommer bara att få lön för knappt sex.

Men du har det bättre än din pojkvän. I somras fick han ta hjälp av facket för att överhuvudtaget få ut sin lön. Chefen betalade till slut; över femton tusen i småmynt i en skitig murarhink. Här, din jävel. Din pojkvän rörde inte en min.