Men?! Villagatan slutar blint i ett skogsbryn vid nummer 22. Du ska till nummer 37. Du har letat i snart tjugo minuter. Eftersom din lön börjar ticka först när du är inne och kan påbörja städningen är varje minut en förlorad minut. Du skulle kunna söka via google maps på mobilen, men telefonen håller på att ladda ur och du måste ringa Hasse, chefen, för att komma in i villan. Det är ju larmat och kunden vill inte anförtro dig larmkoden. Bäst att spara på mobilbatteriet, alltså. Så du bestämmer dig för att gå tillbaka till hållplatsen och börja leta åt andra hållet. En stund senare hittar du. Det har nu gått en halvtimme. Du drar upp mobilen ur bakfickan och ringer Hasse. Fem signaler går fram, sedan Hasses telefonsvarare som du hört till förbannelse: ”Om gubbfan inte dött än ringer han upp snart! So long!” Nej, nej, nej. Typiskt! Du får ringa flera gånger innan han svarar. Det hinner gå ytterligare sju minuter utan lön. ”Sorry, satt på skithuset”, svarar han glatt. När du kommer hem den kvällen har du varit borta på jobb i nästan tolv timmar men kommer bara att få lön för knappt sex.
Men du har det bättre än din pojkvän. I somras fick han ta hjälp av facket för att överhuvudtaget få ut sin lön. Chefen betalade till slut; över femton tusen i småmynt i en skitig murarhink. Här, din jävel. Din pojkvän rörde inte en min.
Nu behöver ni verkligen pengar. Ni hyrde länge en tvåa svart av en rätt rolig kille som pluggar till läkare, Hampus. Ni betalade såklart mer än den verkliga hyran. Du har räknat ut att Hampus tjänat minst tre tusen per månad på er, pengar som han förmodligen lägger på lånet till bostadsrätten han köpt. Ni fick inte skriva er i lägenheten, utan fick göra det hos en kompis istället. Det gjorde dig nervös, du vet att det är olagligt, du känner en som åtalats för felaktig folkbokföring. Men det gick bra. Nu ska Hampus syster ha lägenheten och ni måste ut.
Pressad av tidsfristen och mot bättre vetande swishade din pojkvän fyra tusen kronor till en ”Birgitta” som han fått kontakt med via Blocket. Hon kunde fixa ett kontrakt, men det var så många intresserade, sade hon, att hon ville ha ett förskott innan de kunde träffas för att fixa kontraktet. ”Birgitta” dök såklart inte upp och försvann därefter spårlöst. Din pojkvän känner sig som en idiot, han har berättat en förskönad version för dig, men du har sett sms:en och förstått.
Texten är skriven av mig, men händelserna är inte ovanliga eller ens atypiska för den verklighet som landets asylsökande, papperslösa och arbetskraftsinvandrare lever. Murarhinken är verklig. Vissa har det bättre än såhär, men vissa har det sämre. Många lyckas inte ens hyra en lägenhet svart utan hamnar i en husvagn någonstans. Andra tvingas återbetala nästan hela lönen redan vid bankomaten.
Det finns många bra reportage om det svenska skuggsamhället. Det finns en mestadels vettig politisk debatt om detta. Men det som nästan alltid saknas i debatten är Hasse, Hampus och Birgitta. De kan rimligen inte vara så få. Det går uppenbarligen runt rätt många personer som anser att det tillhör tingens naturliga ordning att tjäna sig en hacka på att skinna nyanlända.
Jag ser ingen peka finger mot Hasse, Hampus och Birgitta. Jag hör ingen allvarsröst som beskriver dem som bidragande till sociala spänningar och integrationsmisslyckanden. Det är inte konstigt om deras skara nu ökar; i ett samhällsklimat där migranter rutinmässigt beskrivs som samhällsproblem och i stort sett värdelösa människor är det lätt att se hur folk uppfattar ett slags carte blanche att lura och utnyttja dem. Hampus sover förmodligen gott om natten och tipsar sin kursare om samma lifehack. •
