Ledare: Från IF Metall till F-skatt

Häromveckan gjorde jag två saker som jag sällan gör. Först köpte jag en bok, och sedan läste jag ut den. Det händer förvisso med jämna mellanrum att jag utökar mitt lilla hem­bibliotek – bestående av en ensam väggfast hylla – med någon biografi eller politisk reportagebok.

Men att jag också lyckas ta mig igenom den från första till sista sidan är otroligt sällsynt. Detta är kanske min största skam. Men samtidigt symboliserar det något som jag inte kan låta bli att vara lite stolt över.

För i min ovana att läsa för njutnings och bildnings skull hittar jag några av de sista spåren från min bakgrund. Ett föräldrahem där bokhyllorna förutom tre fotoalbum, och sex ärvda årskrönikor i bruten följd, främst rymde porslinsfigurer. Det sista minnet hemifrån efter tio år som klassresenär.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på klass. På vad det egentligen inneburit för mig att ha vuxit upp i en så tydligt arbetarpräglad miljö som jag gjort. Hur skiljer jag mig från mina andra medelklassvänner som inte gjort den klassresan.

När jag kom till Malmö som 21-åring hade jag aldrig varit på teater annat än med skolan. Min längsta resa någonsin hade gått till ett badhotell i danska Fredrikshavn. Bortsett från en kortvarig fäbless för Tolkien hade jag aldrig på eget initiativ läst skönlitteratur, och när jag hemifrån uppmanades att ”skaffa mig en utbildning” hade det aldrig varit något annat än gymnasieexamen som avsågs.

Inom loppet av bara ett par år gjorde jag en ekonomisk klassresa, från IF Metall till F-skattsedel. Långsamt började de lager av tankevärlden som kan sägas utgöra den kulturella klassaspekten utvecklas hos mig.

Men trots att jag idag har en ekonomisk trygghet som min mamma bara drömt om, och skriver texter som får henne att fråga var jag lärt mig alla svåra ord, dras jag med kulturellt mindervärdeskomplex. I mitt nya sammanhang ligger jag hopplöst efter. Det är denna mångsidighet i klassbegreppet som gör det så intressant.

Därför gick jag med stora förväntningar på måndagens öppna föreläsning på Malmö Högskola med författaren och professorn Guy Standing. Han har under flera årtionden utforskat klassbegreppet, bland annat i sin senaste bok om den samhällsklass han kallar prekariatet – de otrygga.

I Standings analys av världen finns sju samhällsklasser, där en av de lägsta och ständigt växande består av människor utan permanenta anställningar och utan den tillgång till samhällets trygghetssystem som en fast anställning innebär. Det är dessa som utgör prekariatet, och de beskrivs som den blivande majoritetsklassen.

Standing förutspår att samhällsbygget detta århundrade kommer handla om denna nya klass, på samma sätt som det förra handlade om den traditionella arbetarklassen.

Men medan han lovordar 1900-talets socialdemokratiska samhällsprojekt som gjorde min klassresa möjlig är han skeptisk till huruvida dagens socialdemokrati förmår åstadkomma detsamma för prekariatet. Vem som faktiskt kommer att leda den kampen återstår att se.

I slutändan är det dock inte individuella klassresor som är lösningen. Det absolut viktigaste målet måste istället vara att omfördela resurser så att alla människor, oavsett bakgrund har lika tillgång till dem.

Då är den kulturella aspekten förvisso viktig, men viktigast av allt är ändå den ekonomiska tryggheten. För medan jag – halvvägs på den kulturella klassresan – grämer mig över att jag antagligen inte kommer förmå mig själv till att läsa ut Standings bok, kämpar andra på riktigt för sin överlevnad.
Richard Olsson