Lotta Ilona Häyrynen: Journalistiken måste sluta stamma om hatets avsändare

Exakt vad som fick Anna-Karin Hatt att avgå som C-ledare har hon inte velat uppge. På pressträffen förklarade hon att det inte handlade om en ”enskild incident”, utan om ett samlat hat och hot som hon helt enkelt inte var beredd på.

Mer än någonsin behöver vi journalistik som kan förklara och sätta hoten och hatkampanjerna i ett sammanhang. 

Många är överens om att rådande samhällsklimat utmanar demokratins grundpelare – inte minst när det får partiledare att hoppa av och andra förtroendevalda att tveka inför sina uppdrag. Om förändring över huvud taget ska vara möjlig behöver vi fakta och helhetsgrepp att utgå från – men här sviker media. 

I det senaste avsnittet av SVT:s Politikbyrån diskuterade några av Sveriges mest välrenommerade nyhetsreportrar och politiska kommentatorer hatet och hoten i det offentliga samtalet. Det är insatt och balanserat, tills en fråga dyker upp:

“Men varifrån kommer det här hatet? Vet vi det?”. Tystnad. 

Sedan börjar Mats Knutson stamma om att det nog är lika illa till höger som till vänster. Eller, han vill egentligen inte spekulera om vem som är värst. 

Åter tystnad. Sedan: “Vi hoppar över det då”.

Samtalet pågår, eller snarare avbryts, som att det inte finns oberoende forskning för en opartisk journalist att luta sig mot. 

I en annan SVT-publicering som refererar till just sådan forskning går att läsa “Utsatta rapporterar att de drabbas på grund av ideologi eller engagemang i särskilda sakpolitiska frågor”. 

Vilken ideologi? Vilka sakfrågor? Åter tystnad.

Låt oss bara doppa tårna i den information som faktiskt finns tillgänglig. 

Sedan 2012 publicerar till exempel Brå Politikernas trygghetsundersökning, PTU. I regel är hoten eller hatets källa okänd, men när en sådan kan pekas ut anger över hälften en förövare ur någon grupp, ”oftast en högerextremistisk eller rasistisk”.

Intressant i PTU:n är att Sverigedemokraternas utsatthet för hat och hot tycks minska. Samtidigt menar de svarande att hatet och hoten mot kvinnor ökat, även om utsattheten fortfarande är relativt jämn mellan könen.

Huruvida kvinnor faktiskt utsätts för mer hat och hot, vare sig de är journalister eller förtroendevalda, är svårt att slå fast. Kvinnor får dock oftare utstå ett grövre och sexualiserat hat och hat på basis av att vara just kvinnor. Förövaren? I regel en man.

Enligt Brottsoffermyndigheten har hat mot bland annat sexuell läggning och etnicitet ökat. I en av myndighetens rapporter kan man läsa: 

”Forskningen menar att antidemokratiska verklighetsbeskrivningar som kännetecknas av främlingsfientlighet, misstro mot etablerade medier, politiker och experter har fått allt större fotfäste i det offentliga samtalet”.

En rejäl fördjupning av forskningsläget kan man få genom Oscar  Björkenfeldts kunskapsöversikt publicerad för Mediemyndigheten i år, dock med fokus på journalister. Här lyfts bland annat strategisk mobbkultur från högerextrema nätkulturer som källa till hot och hat, vilket väl lär ha bekräftats av Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabriker – något som saknar motstycke i svensk politik.

Låt mig vara tydlig med att inget av detta kan ge en rimlig fingervisning mot vad som fick Anna-Karin Hatt att avgå. Hat och hot från vänster, eller för den delen islamister, existerar. Kanske har hon blivit utsatt från alla håll, eller för något specifikt som vi inte känner till.

Poängen är att generell kunskap finns och att nyhetsjournalister helt enkelt inte får göra sin publik den stora otjänsten att mumla om det. Frågorna ”varifrån?” och ”från vem?” utgör nyckeln till att stärka demokratin – och de kan inte mötas med radiotystnad.