Ledare. Göran Greider.

2021-05-25 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Försommarens ljuvlighet – och massutrotningen

Av uppskattningsvis åtta miljoner arter på planeten riskerar en miljon att utrotas. Sveriges ekologiska fotavtryck växer snarare än minskar. Vi genomlever just nu en massutrotningsepok i jordens historia och läget har i stort sett förvärrats istället för att förbättras under de senaste tio åren, skriver Göran Greider. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Försommaren är här, den ljuvligaste av årstider, när äppelträd och slånbär blommar och skyar av häggens söta doft snart blandas med syrenens lika söta. På grund av den cancerbehandling jag genomgår är jag inte ute mycket och strövar och kanske slår denna ljuva försommartid därför emot mig starkare än någonsin tidigare i livet när jag väl är utomhus. Det är den tid då grönskan fortfarande är ny och frisk. Det går att plocka löktrav (en gång en viktig matväxt) och nässlor och laga pesto eller soppa. Och även om allt miljö- och klimatelände pulserar där i bakhuvudet så är det bara att omfamna livet i denna biosfär.

Men visst – när jag inser att syrenerna numera blommar långt tidigare än till och med när jag var barn, går det att förstå hur uppvärmningen av planeten ändrat hela ens uppfattning av årstiderna. Minns jag rätt står doften vid av syren vid midsommartid stark i August Strindbergs ”Fröken Julie”, som utspelar sig på något gods i mellansverige. Numera har syrenklasarna vid den tiden vissnat.

Och så doften av nyklippta gräsmattor i städerna och mellan bostadshusen! Men redan där brukar miljömedvetandet sparka i medvetandet. När en gräsmatta klipps skapas ögonblickligen en monokultur. På de enorma gräsmatteytor som finns i detta land borde istället ängsöar få uppstå. I luft och mark finns frön som väntar på platser att få växa. Jag tror att ängsöar, i olika former och skepnader, till och med skulle kunna ge ett konstnärligt lyft åt stadsmiljöer, parker och trädgårdar.

Jag skriver detta om försommarens ljuvlighet därför att jag precis kämpat mig igenom den gemensamma rapport som Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden släppt om läget för den biologiska mångfalden globalt och i Sverige. Rapporten, ”Biologisk mångfald – nuläge och vägen framåt, en granskning av Sveriges insats för att nå de globala målen för naturen”, blev rätt bortglömd i nyhetsflödet när den kom för bara några dagar sedan. Den är full av vackra foton på naturen som gör mig glad. Men det är nog bland den dystraste läsning man överhuvudtaget kan ta del av: Nästan allt håller faktiskt på att gå åt helvete när det gäller bevarande av ekosystem, arter, livsmiljöer.

Av uppskattningsvis åtta miljoner arter på planeten riskerar en miljon att utrotas. Sveriges ekologiska fotavtryck växer snarare än minskar.

För drygt tio år sedan enades världens länder om ett antal mål för att säkra den biologiska mångfalden på planeten, de så kallade Aichimålen. Vi genomlever just nu en massutrotningsepok i jordens historia och läget har i stort sett förvärrats istället för att förbättras under de tio åren.

”Utarmningen av den biologiska mångfalden och försämringen av ekosystemens tjänster fortsätter och läget är alarmerande.”

Så sammanfattar det i rapporten. När de svenska insatserna för att uppnå miljömålen granskas är den stående slutsatsen:

”Målet har inte uppnåtts.”

Ta restaureringen av våtmarker i Sverige. Det är faktiskt en fullständigt central sak om man vill skapa kolsänkor istället för utsläpp. Med den nuvarande takten i restaureringen och skapandet av våtmarker skulle det ta ”tusen år” innan målet uppnås. De få glädjebesked som finns kommer med reservationer. Fjällräven kan numera hoppas på överlevnad, men samtidigt beror det på mänsklig utfodring av denna varelse, inte på att djurets livsmiljö i grunden förbättrats. Framförallt är det jordbruket och skogsbruket som orsakar problem med artrutrotning och övergödning.

Försommaren bedövar mig, balkongdörren står öppen och jag läser rapporten.

Jag känner mig liten och vanmäktig vid foten av en allsmäktig industriell och kapitalistisk civilisation. Jag tröstar mig med det som står i rapporten om att svenska folket ändå verkligen tycks ha fått upp ögonen för detta med biologisk mångfald – de flesta känner numera till uttrycket, tänker på det, oroar sig.

Samtidigt kan jag reta mig på tankestråk i de båda miljöorganisationernas gemensamma rapport. Det är det här med eokosystemtjänster. Jag har ända sedan jag först hörde ordet avskytt det: Är naturen alltså någon sorts tjänstesektor som ska serva oss?

”Det ekosystemen levererar till nytta för oss människor kallas med ett gemensamt begrepp för ekosystemtjänster. Dessa förser oss med exempelvis mat, bränsle, dricksvatten och syre”, heter det.

Och jag ser framför mig miljarder små underbetalda mopedbud från naturen som levererar detta till våra hem.

Antropocentrismen, detta att sätta människan i centrum för allt, genomsyrar även mycket av miljökampens retorik.

Nästa partiledardebatt borde hållas på ett kalhygge. Det skulle ge den rätta ramen åt trätorna. Men försommarens ljuvhet omsluter mig och jag känner ändå lycka.