Ledare. Linnéa Bruno.

2018-01-02 07:50

Feminism är större än partipolitik

2017 började och slutade med feministiska mobiliseringar av historiska dimensioner.

Feminismens ögonblick är nu. Men inte i betydelsen stora genombrott, utan för att den framstår som den enda idérörelse med potential att bryta sönder den hårda konservativa våg som översvämmar Europa. Putin, Le Pen, Orbán, Åkesson – de står för allt feminister alltid har försökt befria mänskligheten från: militarism, manlighet, nationalism och muskelpolitik… Feminister kan inte motverka den auktoritära högern genom att försvara det rådande, utan bara genom att förändra det.

Kommentaren ovan publicerades i Expressen Kultur med anledning av den feministiska kulturtidskriften Bangs 25-årsjubileum. Hade Per Wirtén istället skrivit den idag hade sannolikt den nuvarande amerikanske presidenten inkluderats i uppräkningen av aktuella nationalistiska och auktoritära politiker, fokus vidgats från Europa till åtminstone USA och kanske hela världen. Hade recensionen då heller inte andats samma optimism? Eller ännu starkare?

Samtiden är motsägelsefull och inte helt lätt att sia tvärsäkert utifrån.

2017 började och slutade med feministiska mobiliseringar av historiska dimensioner. I januari installerades Donald Trump som president i USA och vi marscherade till försvar för reproduktiva och andra rättigheter i vad som lär vara den globalt mest omfattande demonstrationen någonsin.

På Norrmalmstorg i Stockholm talade bland andra Birgitta Ohlsson, vars liberalfeministiska manifest fått spridning, men vars utmanande av den mer liberalkonservative Jan Björklund i strid om partiledarposten innebar nederlag och att hon nu lämnar partipolitiken. 

Det amerikanska presidentvalet innebar heller ingen revansch för den duktiga flickan.

Oavsett vilka ambivalenta eller affektiva känslor vi kan ha för henne (som idealtyp eller som personifierad i Hillary Clinton) insåg nog varje nyktert tänkande person att valet av Trump var en framgång för organiserad rasism, antifeminism och en ökad risk för alla tänkbara inskränkningar av mänskliga rättigheter, samt ökade hoten mot mänsklighetens överlevnad.

I oktober blev Metoo till ett världsomspännande uppror, som i Sverige fått särskilt starkt genomslag. Ingen kan vara oberörd av de störtfloder av berättelser om allt från vardagssexism till grova övergrepp som spridits. För många av oss som länge arbetat med frågorna och som kanske bär på egna sår har hösten varit som en känslomässig bergochdalbana – hopp, ilska, äckel, sorg, kärlek, solidaritet och sömnlösa nätter. Tveklöst märks också en ökad organisering, förnyad kraft i gamla och utvecklande av nya konkreta förslag för att möta våldet.

Om Metoo antagit nuvarande proportioner ett år tidigare hade Trump sannolikt inte vunnit presidentvalet.

Som jag är Fi-märkt sociolog är Ulf Bjereld S-märkt statsvetare. För ett par veckor sedan ställde han frågan om varför Feministiskt initiativ ännu inte lyft i opinionen – Metoo till trots. På sin blogg drar han nu några snabba slutsatser utifrån det hundratalet svar han fick. Jag instämmer i att partiet har en brist på starka utåtriktade profiler, att Gudrun Schyman utifrån kan framstå som rätt ensam. Många kunniga och drivna personer jobbar bakom med politikutveckling och organisering, men få slår igenom i bruset som hon.

Å ena sidan är jag övertygad om att fler än två procent av väljarna vill ha en mer ambitiös klimatpolitik än regeringen, mer omfördelande skattepolitik och pensionssystem, radikala reformer för jämställda löner, arbetstidsförkortning, ekonomisk grundtrygghet med garanterad lägstanivå, anständig flyktingpolitik, nedrustning och mer seriösa krafttag mot rasism och våld.

Å andra sidan kan medge att jag snarare är positivt överraskad över hur stabila siffrorna är, givet partiets organisatoriska svårigheter under året. Det är för tidigt att räkna ut Fi, och jag ser fram emot fastställande av riksdagslista och val av efterträdare till Victoria Kawesa i februari.

Feminism är större än partipolitik och större än frågan om jämställdhet mellan könen. Jag hoppas på ett valår av mod, där vi lyfter blicken, väljer strider med omsorg och formar solidariska allianser.