Ledare. Jenny Bengtsson.

2019-09-07 03:00
Bild: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Fackförbunden dras med sitt patriarkala ok

När jag för första gången ställde upp till ordförande för den fackliga avdelningen jag då tillhörde var motkandidaten en man med något mindre erfarenhet än min. Vi var båda föräldrar. Han hade misslyckats skapligt grovt med att ens organisera sin egen arbetsplats, men tyckte att han skulle ha ett mer centralt fackligt uppdrag. Jag hade inte bara organiserat min egen arbetsplats utan hjälpt till att starta fackliga organisationer på andras arbetsplatser också. Han presenterades som ”en trygg hamn” och framhölls som ett säkert och pålitligt val, bland annat för att han var förälder. Dessutom, poängterade några, behövdes just ”trygghet” framför ”kamp”. Kamp, det var jag det.

Karln blev vald och visade sig inte helt otippat vara helt oduglig som ordförande. Konflikträdd, kass på mötesteknik, okunnig och ointresserad av samhällspåverkande frågor. Mitt i mandatperioden avgick han efter att ha ”befordrats” till ombudsman och jag blev vald att fylla hans plats.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Minnet aktualiseras nu, åratal senare, när en facklig tjej skriver till mig och berättar om en facklig konferens hon varit på, där en av de manliga deltagarna ofredat en annan kvinnlig deltagare. Hon berättar att hon inte bara outat honom och ”ställt till med en scen”, utan också sedan tvingat ledningen att agera. Det är starkt, men känslan av hopplöshet träffar oss båda, samtidigt. 

Arbetarrörelsen har aldrig varit fri från patriarkala strukturer – tvärtom. Frågan är varför den fortfarande genomsyras av dem så mycket.

Jag blev fackligt aktiv som ung tjej och kan utan att tveka säga att jag mötts av varenda härskarteknik som existerar under den efterföljande resan. Jag blev väldigt tidigt stämplad som ett hot, mot det gamla och gubbiga, och genom förminskande och osynliggörande, ogrundade hot om uteslutning och sexistiska pikar som intensifierades särskilt under en tid jag var gravid, skulle jag givetvis brytas ned. Särskilt ihärdiga var två män som då var ombudsmän och som idag har klättrat vidare till ledande positioner. Det här är inte en text om dem. Det här är en text till alla oss kvinnor och tjejer i rörelsen som har mött dem – och deras otaliga likar.

Inför en kongress nominerades jag till platsen som förbundets vice ordförande. En plats som, märkligt men talande nog, i princip var stängd för vanliga arbetare. Toppen utgjordes av före detta ombudsmän, som om folk på golvet inte skulle kunna leda sina egna led. Min motkandidat var (igen) en ombudsman som presenterades som en ”trygg hamn” och som framhölls som kompetent att leda en fackföreningsrörelse bland annat för att han hjälpt sin fru under förlossning. Han blev vald, med rätt liten marginal, och struntade storsint och vuxet i att tacka sin motkandidat. Senare den dagen markerade han mellan fyra ögon att jag skulle respektera honom och hans position. 

Den kongressen antog förbundet att man skulle ”vila på en feministisk grundsyn”, som en kompromiss till att kalla sig ett feministiskt förbund. Vad det innebar att vila på en grundsyn var det ingen som begrep. Under sammankomsten översteg männens talartid vida kvinnornas och män valdes till fler tunga uppdrag. När kongressen var slut var det flera kvinnor som övervägde att hoppa av sina fackliga uppdrag, lämna rörelsen och ge upp.

Min berättelse är min, men jag är långt ifrån ensam om upplevelsen av det patriarkala ok som fackföreningsrörelsen, precis liksom övriga samhället, dras med. Bakom alla fina och stora ord om jämställdhet fanns de alltjämt där – de subtila men kännbara skillnaderna i hur kvinnor och män i rörelsen framställs och behandlas. Kvinnor, framför allt yngre kvinnor, beskrivs ofta som oregerliga, känslostyrda och radikala medan manliga diton beskrivs som kunniga, trygga och ”stadiga”.

Under hösten 2017 vittnade tusentals fackliga kvinnor om allt från ovälkomna närmanden, ofredanden och allmän sexism till rena våldtäkter i olika fackliga sammanhang. Oacceptabelt – enligt alla förbundstoppar. Många policys togs fram. Många utspel gjordes. Ändå sitter många av förövarna kvar idag. Flera, dessutom, i högre positioner än tidigare.

På dagens hårda arbetsmarknad är varje fackligt steg tungt som det är. Den som är modig nog att ställa sig i skottgluggen för arbetsgivarna och driva på för ökade rättigheter för arbetskamraterna tvingas ofta betala högt för det. Att många kompetenta och drivna fackliga kvinnor också internt ska behöva slåss mot och utsättas för förlegade normer är inte bara ovärdigt och omodernt. Det gynnar också, rakt av, arbetsgivarna.

Frågan, i en tid då organisering behövs mer än någonsin, är hur – och framför allt när – rörelsen i praktiken ska göra upp med det här och frigöra sig från de bojor som man själv satt sig i. Att kvinnor ofta behöver kämpa för självklarheter även i sina egna rörelser är inte bara omodernt, det blockerar också alla möjligheter att växa och bli starkare.